piratrörelsen

Rick Falkvinge har publicerat sin vision 0m 2029. Då är jag 50 år. Jag kopierar den rakt av - för det är den värd:

Jag vaknar med solen klockan 11. Väckarklockan behövdes visst inte idag.

Jag minns en tid när alla var tvungna att arbeta samtidigt. Så… onödigt. Men det var ju också innan svärmarbete slog igenom i näringslivet. Vilket slöseri! Hur kunde folk jobba så instängt? Utan kreativitet och innovationsförmåga? Och så… begränsade av geografi?

Väl uppe sätter jag mig vid datorn och kollar igenom nyhetsflödena. Två nya har dykt upp — de har nått kritisk massa i min betrodda svärm och lagts till automatiskt. Handlar mest om hur svälten i tredje världen är på väg att lösas, efter att Monsanto tvingats ge upp tanken på att patentsystemet skulle kunna vara kvar. Att de fortfarande bråkar om det? Det var en stor seger när Indien kastade ut patenten 2022 och började tillverka mediciner och grödor fritt. Även om Europa inte hade varit riktigt klara för det steget, så såg Indien först vart det barkade. Sedan följde Europa, Brasilien och Kina.

Nigierianska oliver är för övrigt en delikatess, tänker jag och tar några till från skålen vid datorn.

Dagens schema är ett möte med några utvecklare, i övrigt fritt arbete. Vi ses klockan 14, mätt i min tid, i en kanal i vår projektsvärm. Jag bestämmer mig för att ta mötet på ett café, så jag packar ner ett bra headset och tar lilldatorn under armen. Men innan mötet vill jag ha med lite kultur att utveckla till, så jag kollar på min favvosvärms rekommenderade kanaler och väljer “fyll på och dela ut”. Pipelinen fylls upp och på några minuter har jag fyllt på med en terabyte ambient. Perfekt.

På väg ut genom dörren känner jag hur kryptobandet vibrerar till. Det lilla bandet runt armen med alla mina kryptonycklar, som naturligtvis förstörs om jag tar av det, känner av att jag är vid dörren, och dörren öppnas. Inifrån lägenheten hörs en röst: “bussen går om… tolv… minuter.” Det där var ett snabbhack jag gjorde, att fråga lokaltrafikservrarna samtidigt som min nyckelserver låser upp ytterdörren efter godkännande från mitt kryptoband.

För bara tjugo år sedan var det husvärden som stod för det systemet. Man hade små nyckelbrickor som låste upp ytterdörren, så värden kunde se när alla hade kommit och gått. Obegripligt att folk accepterade sådant. Men tiderna förändras ju, tack och lov.

På väg in till caféet ser jag flera spontana svärmar på bussen. En av svärmarna håller på att mixa om en video. Kul projekt att ha i något så flyktigt som en kollektivtrafikssvärm! Jag ser hur folk dyker in i och ut ur svärmen hela tiden — den verkar inte gå över internet, utan över ett spontanformat lokalnät. Det går inte att se vilka i bussen som deltar i det, men jag har några gissningar.

En gång i tiden minns jag att nån tok tyckte att allt sånt skulle gå att spåra. Hur tänkte de då? Nåja, en positiv bieffekt av de där märkliga diskussionerna runt 2009-2010 var i alla fall att alla började kryptera sin kommunikation på ren rutin. Sådant hade säkerhetsexperterna tjatat om sedan 1980-talet, men det var först när människor kände sig hotade av okunniga politiker som alla började göra det på rutin. Sedan dess har det bara levt kvar. Anonymitet och brevhemlighet inbyggt i systemet, utom räckhåll för framtida politiker. Precis som det ska vara.

Väl framme på caféet kopplar jag upp min del av projektet mot svärmen, och träffar mina närmaste kollegor. José ser solbränd ut — det är tydligen bra väder i Paraguay. Shreedhar är på gott humör som vanligt, och Xiao och Xi börjar direkt kastar in en enorm mängd diskussionsunderlag. M0rph3us ser lite mer nedslagen ut… fast jag har aldrig fått reda på var hon jobbar någonstans, slår det mig. Inte för att det spelar någon roll.

Det var rätt kul på sent 2010-tal när alla företag började strunta i var på planeten folk bodde, utan rätt och slätt anställde de allra bästa. Det hade smygbörjat med t.ex. svenska MySQL på 2000-talet. De som inte klarade omställningen när alla plötsligt gjorde så samtidigt gick under. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket synkroniserad talang på ett och samma fysiskt ställe längre.

Men så var det ju också självklart att näringslivet skulle utvecklas så. Det hade varit tydligt sedan tidigt 1990-tal. Det var bara dåtidens politiker som inte förstod det.

Väl på caféet beställer jag en xingfei och två madhavapedder. “Sexhundra jämnt”, säger killen bakom disken. Jag räcker över tre stycken tvåhundralappar, och går och sätter mig och tar på headsetet.

När jag sitter på i mötet ser jag hur en ny video dyker upp i min syndikeringssvärm. Kollar snabbt på den, den är flaggad av flera av mina betrodda. Men… det är ju videon de jobbade med på bussen imorse! Hah, jag såg den först.

En gång i tiden kunde inget publiceras utan att stora företag fick godkänna det först. Det var en märklig tid. Och dessutom insisterade de företagen på att svärmar inte fick diskutera det. Helt obegripligt.

Rösta i morgon. Låt oss tillsammans ta första steget mot en värld där tekniken låter oss vara fria.

Pingat på intressant.se.

{ 0 comments }