Postning på uppmaning av Jesper Åström:
Att arbeta med politisk påverkan har nog sällan varit så spännande och komplext som det är just nu i Sverige. Vi ser en:
- kraftig tillväxt av digitala informationsmängder,
- långt framskjuten position vad gäller social medieanvändning,
- av världens mest utbyggda internetinfrastrukturer,
- stark teknikutveckling inom kommunikationsområdet,
- politisk rörelse för fri kunskapsdelning och
- en önskan inom den organiserade opinionsbildningen att i Barack Obamas kölvatten omsätta kraften hos de sociala medierna.
Sammantaget är påverkarkartan fortfarande hyfsat överblickbar, men sådana saker som tonalitet, verktyg och kanalval har förvandlats till en enda stor röra av både svårigheter och möjligheter. Och ännu så länge finns det fler experter än case inom PR och social medier.
Samtidigt ser vi att förtroendet för våra politiker sjunker. Detta är en utveckling som egentligen kan tolkas rätt cyniskt – eftersom vårt förtroende dalat stadigt sedan decennier tillbaka så skulle en tolkning kunna vara att vårt förtroende för våra politiker urholkas ju mer vi kommer dem inpå livet.
Skandalerna inom såväl politiken som näringslivet kanske inte har minskat i antal över tiden, men klart är att dreven ökar i intensitet. Som medieforskaren Walter Lippmann uttryckte det: The pressure of public opinion is like the pressure of the atmosphere; you can’t see it - but, all the same, it is sixteen pounds to the square inch.
För vad krävs egentligen för att nå toppen? Är det så att dessa egenskaper – ambition, ärelystnad, girighet, bekräftelse, mod, riskbenägenhet – är en bra grogrund för skandaler? Om de sociala medierna för oss närmare våra makthavare, kommer detta att innebära att vi förlorar ytterligare förtroende för dem? Eller ökar vår tolerans för mänskliga fel och brister?
En annan analys är att det är mediernas fel. Klart är i alla fall att deras beskaffenhet spelar en roll, det har till exempel medieforskare som Björn Nord och Jesper Strömbäck visat. Genom att framställa politiken som ett spel, snarare än en arena för gemensam samhällsutveckling, så spär mediernas inneboende logik på föraktet för våra politiker.
Om så är fallet, så torde mediernas ökande genomslag bara förstärka de negativa effekterna på förtroendet, trots det faktum att politikerna själva blir bättre och bättre på att hantera medierna. Delvis retoriskt via medieträning och strategiska budskap, men kanske framförallt genom den ökande förståelsen om att handling kommunicerar allra starkast.
Sannolikt är förtroendet för dagens politiker summan av ovanstående faktorer – och med all säkerhet en mängd ytterligare.
För mig återstår frågan om hur PR-insatserna bäst skräddarsys för morgondagens makthavare, för makthavarna handlar det om att med kommunikationens hjälp skapa sig politiskt handlingsutrymme i konkurrens med andra. För oss som samhällsmedborgare handlar frågan ytterst om vilket ledarskap vi kan begära och vilket vi faktiskt förtjänar.
En uppfriskande tanke bland många är att vi befinner oss i en samhällsglidning från ett individualistiskt samhälle till ett klansamhälle. Jag tror att den analysen stämmer mot bakgrund av att vi allt mer grupperar oss psykosocialt snarare än socioekonomiskt, institutionellt eller geografiskt. Därmed skulle klan vara det vi inom PR-världen kallar för publiker.
(Lästips: Putting the public back in public relations – Brian Solis)
Jag tror att våra politiska ledare kommer att fortsätta att vara viktiga för oss och om vi tappar förtroendet för dem så kommer det att finnas andra ledare redo att genast ta över detta förtroende. Vi får inte glömma att vi som sociala varelser vill känna förtroende för någon och det sociala medielandskapet möjliggör en sådan utveckling.
Det politiska förtroendearbetet tror jag framöver kommer att präglas av:
- hårdare kamp om uppmärksamhet,
- tydligare politik med fokus på mikroengagemang,
- försök till snabbare anpassning efter medieagendan,
- försök med utvecklade ambassadörsprogram,
- extremt höga krav på politiska ledare att vara naturliga kommunikatörer (jfr Social media naturals),
- mer kampanjfokus – mer dialog (ej varandras motsatser!),
- fokus på avancerade databaser med väljarinformation,
- ökad tolerans för utpräglade personligheter,
- egna events med egen bevakning och
- en allt intensivare uppvaktning av obundna opinionsbildare.
Däremot tror jag att försök med egna plattformar kommer att fungera bäst för bloggare som agerar privat eller inom ramen för de politiska ungdomsförbunden. De traditionella politikerna gör redan idag en del tappra försök, men de flesta är så pass underutvecklade i sin förståelse för det sociala medielandskapet att det kommer att dröja innan till exempel “rikdsagsbloggar” blir en politisk kraft att räkna med.
Obama-inspirerade aktiviteter som donationssystem, möjligheter att skriva ut egna affischer och envägs-twittrande partiledare är andra exempel på aktiviteter som rimligen kommer att resultera i delvis eller helt utebliven ROI. Det blir inga Tupperware-partyn där det diskuteras partipolitik i hemmen alltså. Publikerna på den svenska webben vill påverka det politiska innehållet, inte ha hjälp med att sprida det.
Så, framtiden för det politiska PR-arbetet bedömer jag kommer att handla mycket om att välja rätt individer att profilera, alternativt att hitta rätt profilering av dem som mer eller mindre måste prioriteras. Kommunikativ framgång för morgondagens politiker kommer att stavas kommunkiativ flexibilitet, social fingertoppskänsla och smartare rådgivare än motständarlägret.
Pingat på intressant.se. Andra bloggare om politisk påverkan, pr, public relations, politisk kommunikation, publiker, påverkan, social media naturals.
PR-nyheter
Byrålistan
