När jag föreläste på Communicare (presentation) om hur organisationer kan närma sig de nya sociala kanalerna i det digitala medielandskapet, så fick jag en fråga från publiken som liksom skakade om mig.
Jag tycker att vi tillsammans hade en bra diskussion kring vikten av ärlighet och förtroende vad gäller organisationernas vara eller icke vara i den här världen. Jag propagerade i vanlig ordning för vikten av att inte vara en corporate asshole eftersom det är så lätt att bli tagen för att vara bara ytterligare en dammsugarförsäljare som hittat ett nytt sätt att störa på.
Vi pratade bra om spökskrivandets vara eller icke vara och hur svårt det är att på syntetisk väg framställa reklamiga viraler, så kallade purple cows. Vi pratade om vilka individer som fungerar bättre än andra på den sociala webben och varför det är så viktigt med en digital närvaro och ett långsiktigt synsätt.
Men så kommer frågan. Jag minns inte hur den ställdes exakt, men den handlade om huruvida det inte finns en risk för informationsstress?
Jag svarade att för egen del så har de sociala medierna effektiviserat min omvärldsbevakning och skapat fler och större möjligheter att påverka. Att konsumtionen av sociala medier minskat min konsumtion av television, radio och telefon. Men jag inser i efterhand att jag inte riktigt svarade på frågan.
Jag borde ha svarat att jag har ingen aning.
Jag har ingen aning om hur vi som samhälle och individer kommer att reagera. Jag har koll på hur organisationer kan närma sig den här världen och i bästa fall kanalisera en del av dess inneboende kraft, men hur samhället kommer att reagera på den kraftigt ökande mediekonsumtionen där vi själva interagerar med varandra? Jag vet faktiskt inte.
Men desto större anledning för organisationerna att vara ödmjuk inför möjligheterna med det sociala medielandskapet. Kanske kommer PR i framtiden handla mer om kundtjänst i multipla kanaler 24/7/365, snarare än att nå ut till redan informationsstressade hjärnor?
Pingat på intressant.se.
