Vardagsbetraktelser

Två vanliga frågor man som bloggare får är “Hur hinner du?” och “Hur kommer du på nya saker att skriva om hela tiden?”.

Svaren på bägge dessa frågor hänger ihop - i alla fall för mig. När det gäller frågan om hur man hinner så är svaret att det gör man inte. Jag har så jäkla mycket jag vill säga, utveckla och resonera kring. Men det hinner jag knappt och istället blir det alldeles för många enkla postningar med någon bild eller video eller så.

Samtidigt så staplas det ena utkastet efter det andra med spännande bloggpostidéer - tror det ligger runt 250 idéer som halvfärdiga utkast och väntar på att kläs med ord. I nuläget är det mest rubriker och enstaka stödord för att jag inte ska glömma bort den ursprungliga idén.

Och det här resonemanget svarar antagligen på fråga nummer två, antar jag.

Sedan hör det till saken att jag är en skrivande människa. När jag öppnade mitt första Hotmail-konto började jag skicka små nyhetsbrev med diverse spaningar till intet ont anande vänner - med blandad framgång. Dessförinnan skrev jag flitigt på min elektriska Esselte 80 och plågade mina språklärare med inlämningsuppgifter som i regel var tio gånger så långa som de egentligen behövde vara.

Jag har massvis med halvfärdiga romaner och noveller liggande lite här och var. Jag älskar ord som kommunikation. När jag pluggade grammatik på universitetet så räckte det inte med den listade kurslitteraturen, så jag spenderade mina CSN-pengar på kompletterande grammatiklitteratur. Och visst, jag utgår från att inget av detta är särskilt normalt.

Men vi har väl alla våra demoner? Mina demoner tvingar mig till ett ständigt sökande efter bekräftelse, inte i meningen beröm, utan snarare i from av en ständig flykt undan meningslösheten. Jag är rädd på riktigt att jag inte ska betyda något för någon och det enda jag egentligen vet om mig själv är att jag älskar att skriva. Så jag skriver.

Men det finns en annan dimension av bloggandet - också det nära sammanbundet med själva skrivandet:

Det är viktigt att inse att du är inte vad du skriver. Många som försöker sig på skrivandet är ängsliga över att bli uppfattade som korkade eller ytliga. Resultatet blir ofta texter som värkts fram under ångestliknande former, texter som osar av pretentioner och tafatta försök till att verka intellektuell.

Jag vet att jag till exempel kan uppfattas som akademisk och emellanåt som rena rama besserwissern. Eller som beräknande kring mitt eget så kallade varumärkesbyggande. Jag är förstås fullt medveten om detta - det är nyttigt att emellanåt rensa hjärnan och läsa sig själv såsom andra gör det.

Men, det är ett aktivt val för mig. Jag väljer att leva ut dessa delar av mig själv i det digitala universumet eftersom de inte får plats i min personlighet i övriga sammanhang. På bloggen tillåter jag mig själv att ta plats, helt enkelt för att bloggen är mitt hus och i mitt hus där är jag - alfahannen.

Detta kan jag med enkelhet göra eftersom jag accepterar för mig själv att mina texter inte är jag. För om jag så samlade texter från en hel livstid, så skulle dessa texter ändå aldrig komma i närheten av att på ett rättvist sätt återspegla komplexiteten i den identitet jag besitter. Och därmed blir den enskilda texten varken mer eller mindre än vad den är.

För rent krasst, så kan jag skriva en korkad text utan att själv vara korkad. Jag kan skriva en elak text utan att vara ond. En vinklad text utan att vara partisk. Det enda som egentligen binder mig till mitt skrivande är att jag (eller den jag skriver åt) måste kunna stå för innehållet som sådant.

På det sättet blir bloggen min slaskhink. Här behöver jag inte tänka på retorik, ordval, innovativa satsbyggnader, högläsbarhet eller för den delen - komposition. Kaxigt nog vet jag att jag när jag skriver som sämst, så håller nivån ändå en sådan klass att jag inte behöver oroa mig för vad framtida googlande arbetsgivare ska tycka.

Ta den här texten till exempel. Den börjar lida mot sitt slut - förhoppningsvis inte alldeles för sent. Rimligen behöver jag knyta ihop säcken genom att fånga upp de inledande frågorna (oj, det gjorde jag visst där!) och rimligen borde jag även fastställa tesen (vilken den nu var?) en sista gång.

Nåväl.

P.S. Nej, jag bloggar aldrig istället för att jobba. Jag bloggar på fritiden för att varva ned och för att sätta mina erfarenheter i en kontext och för att jag har ett behov av att uttrycka mig. Ibland kan detta inte sägas tydligt nog.

{ 5 comments }