Jag har lite dåligt samvete för att jag klagade på Björn Mellstrand och JMWs årliga flipp-lista utan att vara konstruktiv. Så i all enkelhet kastar jag upp en alternativ minilista:
PR-flippar 2009
1. Anders Borg med rådgivare
Som Björn Mellstrand skriver - “den tuffaste konjunkturen i mannaminne”. Ändå har vi fortfarande förtroende för den sittande regeringens hantering av statskassan. Trots att de tidigt anklagades för att sakna den socialdemokratiska dugligheten att styra ett land. Trots hela arbetarrörelsen i opposition. Och i stormens epicentrum en minister med hästsvans. Inget annat än en stor eloge till det ständigt pågående PR-arbetet kring Anders Borg.
2. Spotify
Jag är så imponerad av Spotifys lågfrekventa, lågmälda, strategiska kommunikationsarbete. Istället för att pumpa ut innovationer i parti och minut lanserar Spotify en funktion i taget och ser till att alla är med på båten. Allt för att inte skrämma i väg sina samarbetspartners.
3. Piratpartiet i EU-valet 2009
All marknadsbudget till valsedlar. Uträknade och utskällda av etablissemanget. Teknokratiska nischfrågor. En bas av outsiders, teknofiler och excentriker. Men med hjälp av relationsbyggande i horisontalplanet, levande diskussioner och en sjuhelvetes länkkraft gick det ändå vägen. Kommunikation 2.0.
Bubblare: Emanuel Karlsten
Det borde vara omöjligt att vara så ung men ändå så mogen kommunikativt. Så klok och fin även i de svåraste av ämnen och i sin roll som redaktör för den kristna tidningen Dagen, en tidning i en annars så konservativ värld. En penna i klass med Mildners och ett engagemang för transparens och dialog i både teori och praktik - belöningen i form av ett fint jobb på Expressen är kronan på verket.
PR-floppar 2009
1. Kommunikationen kring svininfluensan
Vad är det egentligen för något, svininfluensan? Varför ska jag vaccinera mig när så många säger att de blivit sjuka av själva vaccinationen? Vad händer om inte alla vaccinerar sig? Vadå, svin? Vem ska få och vem ska bli utan? Vem går före i kön? Rykten hit och dit. Någon tappade helt enkelt bollen i den här frågan.
2. Den norska Nobelkommittén
Effektsökeri var ordet. Att utse Barack Obama till fredspristagare innan han ens har hunnit uträtta något devalverar prisets trovärdighet och sätter dessutom världens mäktigaste man i en mycket pinsam situation. Kommittén hoppades antagligen på förhand att kontroversen skulle ha positiva PR-effekter, men det blev tvärtom.
3. Företagen på den sociala webben
Det har varit svårt att lyfta fram bra case, mest för att det varit ont om dem. Det har funnits en oförmåga att göra sig själv till en del av det sociala ekosystemet på webben. Istället har det satsats på kortsiktiga marknadskampanjer, lustifikationer med svag varumärkeskoppling och kanske värst av allt - företag vars representanter på den sociala webben inte kan agera i handling på den kritik som förs fram.
Bubblare: Motståndet emot Sverigedemokraterna
Visst måste vi kunna argumentera bättre än att försöka tysta ned dem medelst censur och ignorans? Eller enstaka demonstrationståg som handlar lika mycket om att störta kapitalet och befria Palestina? Fan, ge mig en budget och ett gäng smarta, engagerade människor så ser vi till att Sverigedemokraterna hamnar i det ljus de förtjänar och framför allt - utanför riksdagen.
Vi är två studenter på Göteborgs universitet som skriver vår kandidatuppsats i ämnet marknadsföring genom sociala medier. Delar av vårt arbete baseras på åsikter från olika personer som arbetar med sociala medier på ett eller annat sätt. Därför skulle vi uppskatta om du skulle vilja ge dina synpunkter, korta eller mer utförliga, på nedanstående frågor:
1. Hur gör man för att kunna individualisera kommunikationen mellan organisation och användare, så att användaren känner sig speciellt utvald?
Organisationen måste se till att avsätta tid för att möta sina användare. Om organisationen inte anser sig ha tid att prata med de engagerade användare som ju faktiskt tar tid ur sina liv för att kommunicera med organisationen, ja då är det ytterst ledningen och inte kommunikationsfunktionen som ska stå till svars för en sådan strategi.
2. Hur kan ett företag hjälpa sin publik att vara aktiv i exempelvis sin Facebookgrupp? Hur uppmuntrar man publiken till att vara aktiv?
Genom att lyssna och lära av de publiker som redan finns på den sociala webben.Sedan så gäller det att ge dem vad de vill - och gärna lite till!
Det handlar alltså om att tala med människor, inte till dem. Och att sedan i möjligaste mån tillgodose deras behov.
3. Hur väcker man en publiks intresse?
I nyhetsvärlden gäller ju nyhetsvärderingen som ett sorts svar på den frågan. Men det handlar förstås även om att budskapen är anpassade efter de format som finns, allt enligt den traditionella medielogiken.
Men på den sociala webben gäller inte den traditionella nyhetsvärderingen längre. Här bygger istället våra sök- och socialiseringsmönster på vad som engagerar oss - snarare än hur nytt det är. Dessutom är det en ny sorts medielogik där innehåll så mycket lättare dupliceras och distribueras.
Men det behöver inte vara så svårt, den organisation som undrar vad som engagerar människor på den sociala webben behöver egentligen bara lägga örat till rälsen och lyssna ett litet tag.
4. Hur behåller man en publiks intresse?
Publiken måste ha möjlighet att bygga socialt kapital, det är avgörande. Ingen vill socialisera i ett tomt universum, i ett vakuum. Det gäller att se till att i synnerhet superanvändarna kan bygga förtroende hos sin “klan” genom att vara aktiva, annars kommer engagemanget att dö ut.
De aktiva och engagerade måste belönas med status, länkkärlek och ökat inflytande. Enkelt, men ack så ofta förbisett.
5. Finns det några bra knep för att få gensvar på de sociala medierna?
Organisationen gör klokt i att långsiktigt skapa sitt eget sociala universum och att låta de egna medarbetarna befolka detta universum på ett fritt och stolt sätt. När organisationens digitala universum väl bidrar med feedback, ja då är knepet att a) lyssna, b) agera på lyssnandet och till sist - c) kommunicera agerandet!
Tack för att du tar dig tid!
Med vänlig hälsning
Elisabeth Björnram och Michelle Lindholm
Jag har hittat en gratis, ganska grundläggande PR-bok. Den heter - på riktigt - Free public relations book och är skriven av en Ashley Wirthlin.
Jag kan inte alls gå i god för den eftersom jag inte har hunnit läsa den (vet inte om jag kommer att göra det heller), men det här är i alla fall vad den lovar:
- How to Implement Do-It-Yourself Public Relations Strategies
- Step-by-Step, How-To Formulas for Writing a Killer Pitch & Press Release
- How to Utilize the Opportunities Social Media and Blogs Present to Your Benefit
- Why Traditional Public Relations is No Longer Effective
- How to Improve & Advance Your PR Career
Jag låg länge först på sökningen “pr konsult”, men sedan kom lönestatistik.se och knuffade ner mig till andraplatsen. Jäklar! Men, med lite (högst amatörmässigt) fix och trix är jag nu tillbaka i topp på den här sökningen. (Får väl passa på att skryta nu innan det sociala söket gör det omöjligt att avgöra vem som rankar bäst!)
På sökningen “pr” hamnar ju inte helt oväntat Wikipedia i topp. På andra plats Prime PR med en stark position. Men sedan, där på tredje plats, där kommer ju faktiskt PR of Sweden. Yay! Gå dit och anslut dig på en gång, vetjja!
Sökningen “pr sweden” är ju kanske bra om internationella intressen är nyfiken på PR i Sverige och här rankar jag ju fint. Före Precis till och med, som annars rimligen borde ligga etta på en sådan sökning. Fast, det kanske är andra resultat om jag googlar på google.com istället för google.se?
Jo, men den teorin visade ju sig stämma, söker jag på “pr sweden” på google.com så landar PR of Sweden på andra plats.
Testar även att googla på “pr byrå” på svenska Google och ser då att det faktiskt är en byrå som inte längre finns som faktiskt hamnar högst upp av byråerna - Mahir PR (numera uppköpt av Springtime)!
Förutom att tillhöra den fantastiska årgången -79 och vara från Alnö utanför Sundsvall (andra sköna före detta alnöbor är för övrigt Sofia Mirjamsdotter och Fredrik Strömberg), så är Evelina Wahlqvist något så exotiskt som forskare i kreativitet. Om du har en fråga kring den kreativa klassen, regional kreativitet eller Richard Florida - then Evelina is your girl.
I dag kl. 11:30 går det att lyssna på mig när jag drar några slajds om strategisk kommunikation på den sociala webben. Det är ett webinar, vilket betyder att du kan följa presentationen från din dator, var du än är.
Anmäl dig gärna nedan! Och posta gärna frågor på Twitter med taggen #ssmw så försöker jag svara.
Ronge är ju ett bekant namn i PR-branschen och när Mattias Ronge publicerar en bok (med vad jag förstår en PR-konsult i huvudrollen!) så blir det ju förstås måsteläsning! Romanen går inte att beställa på varken Adlibris eller Bokus ännu, men jag har saxat beskrivningen:
“Marcus Tirén är en lyckad man. Dryga trettio år gammal har han ett toppjobb som konsult, gott om pengar och en fantastisk fru och dotter. Men från toppen blir fallet desto större. Och även om ingenting syns på ytan har det redan börjat.
Vardagssituationer som Marcus tidigare klarat galant blir plötsligt till oöverstigliga prövningar. På mötena försvinner chefen bit för bit framför hans ögon. Han måste alltid ha en plastpåse i fickan ifall han skulle behöva kräkas. Familjen som just har fått tillökning blir ett fängelse. Och den döde polacken som hemsöker honom i drömmarna vem är det han liknar?
Fångad i en verklighet som blir alltmer obegriplig och olycksbådande tar Markus till den enda strategi han kan han springer ännu snabbare. Tänker snabbare, pratar snabbare, håller kortare möten. För de kan inte ta dig när du springer.”
Jag måste bara tipsa om bloggen Pro PR Tips. Den handlar om medierelationer på ett högst påtagligt sätt. Det är nämligen en journalist som ofta blir pitchad själv som delar med sig av sina enkla men ofta helt avgörande tips till alla PR-konsulter där ute.
Är du junior eller PR-student? Okej, då gäller detta:
Läs alla tips.
Flera gånger.Skriv ut dem, översätt dem, skriv om dem så att du förstår dem. Gör exakt hur du vill, bara du lär dig alla. Läs dem på toaletten, ha dem med dig i kollektivtrafiken. Lär dig dem.
För tro mig, det kommer att bespara både dig och en massa journalister en massa tid och kraft.
Ursprungligen publicerad som krönika i PR- och informationsbranschens senaste nyhetsbrev, Dagens Opinion. Nyhetsbrevet drivs av Rolf van den Brink och Karin Jansson.
Vi har alla sett dem, de virala videoklippen på webben. Vi skickar ofta runt de remarkabla små godbitarna mellan våra kontorsdatorer och vi pratar om dem runt kaffeautomaterna.
Det kanske är en lustig liten katt som mjauar nationalsången. Eller ett par koreanska tvillingar som mimar Backstreet Boys. Eller en udda reklamfilm som letar sig land och rike runt, som till exempel Heineken med sin nu berömda walk-in-fridge och Volkswagen med sin lustiga pianotrappa.
Men för PR-konsulterna har dessa virala videor samtidigt förvandlats till en förbannelse.
I spåren av hypen kring den sociala webben så har det viralt spridda Youtube-klippet kommit att betraktas som sinnebilden av ”social media”. För vad kan väl vara mer socialt än att utan ersättning sprida en organisations budskap vidare till hela sin kontaktlista med orden: ”Du måste se det här, tokroligt ju!”?
Och i en marknadsföringsvärld där budgetar fortfarande viktas emot kontaktkostnader, så betraktas den virala reklamfilmen som höjden av utväxling på de investerade marknadsföringskronorna.
Inte heller i de politiska korridorerna tänks det långsiktigare än nästa kampanj. På Youtube dräller det av virala ansatser både från valrörelsen -06 och EU-valskampanjen -09. Det handlar hela tiden om att trycka ut information på medborgarna som om våra hjärnor vore kladdiga flugpapper där precis vad som helst fastnar.
En titt på Moderaternas nya sajt inför den stundande valrörelsen lovar inte bättre:
”Stöd oss på Facebook. Följ oss på Twitter. Se oss på Youtube.”
Det borde stå:
”Vi stödjer er. Vi följer er. Vi ser hur ni gör.”
Vi borde vara duktiga på att förklara detta, vi PR-konsulter. Vår kompetens bottnar i långsiktigt relationsbyggande och kvalificerad rådgivning. Och med tanke på hur stor andel av all världens reklamfilmer som laddas upp på Youtube som aldrig blir ”virala”, så gäller för den seriösa PR-konsulten att sätta investeringen i relation till chanserna att nå önskat genomslag.
Men en del hävdar då det motsatta, nämligen att vi som bransch måste bli bättre på att skapa just viral envägskommunikation. Men hur duktiga vi än blir, så kommer fortfarande en lika stor andel av ansträngningarna att misslyckas; vi kan nämligen inte räkna med att morgondagens mediekonsumenter ska ha tid att sitta och titta på virala lustifikationer hela dagarna!
Vi PR-konsulter har ju i alla tider poängterat att det redaktionella utrymmet är begränsat. Det är nu hög tid att förstå att detta även gäller vårt medvetandes bandbredd.
För att PR-branschen ska kunna skapa värde för sina uppdragsgivare på den sociala webben så behöver vi ta fasta på det vi redan är duktiga på, nämligen att förstå dem som påverkar och bygga långsiktiga relationer med dem. Om vi fokuserar på lyssnandet och mötet människa-människa, ja då kan vi hjälpa våra uppdragsgivare att göra den sociala webben till en förlängning av själva verksamheten.
Och om något företag, myndighet eller parti ändå bestämmer sig för att satsa marknadsbudgeten på att vara klassens clown i syfte att underhålla en liten stund – låt det då åtminstone vara ett strategiskt beslut!
Elias Betinakis med veckans i särklass bästa postning - åtminstone av de hundratals texter som passerar revy i min rss-läsare.
Läs hela krönikan hos Intellecta.
Highlights:
Men så länge det kallas för sociala medier och hanteras av kommunikationspersoner kommer det inte att bli mer än smink. Att ett företag gör en reklamkampanj på Facebook i stället för på tv är egentligen ingen förändring och det betyder inte att företaget har förstått något av förändringen.
[...]
Gränsen mellan affärsutveckling, kommunikation, försäljning, hr, csr och marknadsföring har försvunnit. Varumärken och vinster byggs upp av vad företag gör, inte vad de säger.
För första gången kan juridiska personer bete sig som personer.
Tyvärr har nästan uteslutande ”fel” typ av byråer engagerat sig i arbetet med de här frågorna. Det är för få av de ledande byråerna, med tillgång till de högsta nivåerna på företagen som är intresserade eller har någon djupare kunskap om förändringen och utvecklingen. De mindre byråerna som arbetar med marknads-pr och medierelationer är de som har engagerat sig mest.
[...]
För att göra marknads-pr behövs det egentligen ingen djupare kunskap om förändringen på ett filosofiskt plan, egentligen bara taktisk. Men för att åstadkomma de stora förändringarna; när man synar sina affärsmodeller, sitt sätt att arbeta med innovation, sin dialog med alla intressenter, sitt sätt att hantera försäljning och kundservice, sitt sätt att arbeta med public affairs, så behövs det en djup kunskap och förståelse för skiftet. Men det räcker inte.
Det behövs en djup insyn i och access till högsta ledningen.
Amen. “If you want to talk the talk, gou gotta walk the walk.” Inget kommunicerar såsom handling och för det krävs att det digitala PR-arbetet faktiskt är mer än bara snack. Allt strategiskt arbete kräver en stark förankring på ledningsnivå och ofta också - förändringsprocesser.
(Vill du få tag i boken, surfa till Precis, leta rätt på ständige sekreteraren Kaj Flick och fråga snällt så kanske du får ett ex av Lobbyisterna!)
Jag tillämpade redan som kund till kommunikationsrådgivare en modell som jag fortfarande tycker är ypperlig, men som används alltför sällan. Under den senaste lågkonjunkturen har det även förekommit att företag av sparsamhetsskäl dragit in denna viktiga försäkring.
Jag skulle vilja kalla konceptet för kommunikationsförsäkring. Som VD har du nästan alltid ett behov av ett eget bollplank, av en röst som inte är mantalsskriven i din egen ledning. En friare röst som hela tiden samlar in kunskap från olika delar av näringslivet. Ni ses kanske en eller två timmar i månaden. Alla viktiga frågor kommer upp på bordet. VD får perspektiv i ”lugnt läge” och förberedelser kan initieras med framförhållning.
Kan du då eller i andra sammanhang ställas inför etiska problem som gör att du egentligen skulle vilja avbryta samarbetet med en kund ? Det kan handla om en kund som begått egtt brott, på goda skäl misstänks ha begått ett brott eller som du helt enkelt inte får förtroende för. Min erfarenhet är att man ganska omgående får upp eventuella etiska bekymmer på bordet, men det är ju inte en självklarhet. Vad gör man då ?
Jag tror att en snabbskilsmässa är det enda raka. Ingen vinner på att du som rådgivare känner att du tjänar en sak som står dig främmande. Advokaten, som kan försvara de vidrigaste mördare med hänvisning till att lagen ska ha sin gång, har inte sin motsvarighet i kommunikationsrådgivarens verksamhet. Rådgivaren är inte en ”hired gun” som gör allt för pengar.
Att vara kommunikationsrådgivare är krävande. Många och svåra frågor ska ofta hanteras blixtsnabbt. Du måste vara ödmjuk, men också tuff och tydlig. Och du måste alltid vara ärlig mot dig själv. Annars kan det bli elände.
Lobbyist. Usch. Fult ord. Helt missförstått. Begreppet kommer från USA och är där en helt accepterad, integrerad del av den demokratiska processen. I Sverige finns det politiker som hatar sin egen föreställning om vad en lobbyist gör eller är. Det förra socialdemokratiska statsrådet Bengt Göransson torde vara den främste företrädaren för den uppfattningen. I olika sammanhang har han uttryckt sin intensiva avsky mot ”lobbyister”.
Det finns några tunga argument mot Göransson och hans meningsfränder. För det första finns det i varje demokrati en professionell påverkansindustri. I Sverige handlar det om LO, fackföreningar, Svenskt Näringsliv, otaliga intresse- och branschorganisationer. Alla dessa har som uppgift att påverka till förmån för sina huvudmän. En kommunikationsrådgivare som ger sig in i dessa sammanhang är bara en kompletterande aktör i detta myller av svenska lobbyister.
För det andra handlar den insats man som rådgivare får oftast om en tidsbegränsad insats i en viss sakfråga. Och här är rådgivarens roll precis densamma som i relationen till massmedia. Att identifiera dina huvudmäns ”nyhetskrokar”, de bästa argumenten, de förbisedda aspekterna på en problematik. Att hjälpa till i det politiska beslutsfattandet med väl genomtänkta och genomarbetade redovisningar av en sakfråga – den må tala till din kunds fördel, men den måste tåla att granskas – är en god, demokratisk insats.
En viktig men inte sällan bortglömd del av kommunikationsplanens intressentmodell handlar om att identifiera vänner som kan agera för din kunds sak. Det är ju inte alltid en fördel att ”tala i egen sak”. Det kan exempelvis handla om att identifiera vetenskapsmän som varit inne på just den aspekt som är aktuell. Här gäller det för dig som rådgivare att ha en bred överblick, breda intressefält.
I detta sammanhang vill jag nämna att min egen erfarenhet i hög grad har handlat om att driva kampanjer – antingen som kund eller som rådgivare. Kärnkraftsfolkomröstningen, löntagarfondskampanjen, avkorporativisering, fri radio, fri TV, andra avregleringsfrågor, EU-folkomröstningen, eurofolkomröstningen… Jag anser att detta varit viktiga och högst demokratiskt legitima insatser som bidragit till att bygga landet.
Under en tioårsperiod var Jan Stenbeck i flitig kontakt med mig för att få hjälp med att lägga pussel om vad som kunde hända i Sverige med hans utmanande idéer – bryta TV-monopolet, bryta telemonopolet. Under några år efter att jag slutat som informationsdirektör på Svenska Arbetsgivareföreningen var jag vVD på Kinnevik och i ständig dialog med Stenbeck och Odd Engström om företagens – och Sveriges – väg. För mig var det lika naturligt att vara ”lobbyist” för dessa företagare, som för SAF.
Media spelar en allt större roll för i diskussionerna kring hur ett företag uppfattas. Inte bara på grund av det som faktiskt skrivs eller inte skrivs, utan också för att journalisternas frågor sätter ett sökarljus på frågor som bör hanteras både internt och externt. Media kan ses som en slags katalysator som tvingar fram ett tydligt förhållningssätt i enskilda frågor eller kring företagets vägval.
Från journalisthåll talas det ibland illa om hur de uppvaktas av enträget säljande PR-konsulter. Men sanningen är den journalister oftast förses med är ett viktigt och genomarbetat arbetsmaterial. Här gör kommunikationsrådgivarna ofta ett mycket bra jobb – bra för kunden och bra för media.
Rådgivaren kan ofta identifiera bra nyhetskrokar i ett företag. Hon eller han ser samband och sammanhang som ingen intern - och givetvis ingen journalist - upptäckt. Vem som sedan lämnar informationen till media är mindre intressant, menar jag. Det viktiga i rådgivarjobbet är att se möjligheterna, att vara en lika bra journalist som de bästa journalisterna.
Som svenska medier fungerar idag, är det arbete som kommunikationsrådgivare utför ofta en mycket god hjälp för journalisterna. Kanske är det dags att medieföreträdarna medger detta? De får ju en massa kompetent hjälp! Ja, ibland kan man faktiskt undra hur de skulle klara sig utan våra insatser?
Men vi kommunikationsrådgivare som en gång varit journalister, har aldrig riktigt förlåtits av våra tidigare kollegor. I Sverige finns en renhetskultur inom journalistkåren som är ganska besynnerlig. Tanken att erfarenheter från andra arbetsuppgifter och miljöer skulle kunna vara av nytta för en journalist tycks helt oförenlig med den svenska journalistideologin. Min personliga uppfattning är att detta bidragit till att utarma svensk journalistik.
På samma sätt är det givetvis nyttigt för kommunikationsrådgivaren att pröva på att vara kund. Omväxling stärker. Man skulle kunna spetsa till den tankegången: Om kommunikationsrådgivaren skaffar sig erfarenheter från olika verksamhetsgrenar (media, företag, organisation) blir det lättare att kommunicera med journalister, som oftast inte rör sig utanför mediasfären eftersom de då blir utstötta…
Kommunikationskonsultens vanligaste råd ”lägg alla korten på bordet” är ofta skrämmande för den som får det. Det är ett råd som är enkelt att ge, men svårt att genomföra på ett förnuftigt sätt. Konsten är alltså inte att ge rådet, utan att arbeta i en process där rådet förverkligas. I den processen är det oerhört viktigt att man inte drar till sig uppmärksamhet från media. Risken finns alltid att någon finner det vara i sitt intresse att ”läcka” din roll. Men det betyder inte att rådgivaren måste tala om sin syn på situationen. För mig har detta lett till slutsatsen att jag aldrig talar vare sig om kunder jag har, kunder jag haft eller om kunder jag kan tänkas få.
I en kris kan exempelvis advokaten ge VD rådet ”säg ingenting”. Din intressentanalys visar tydligt på farorna med ett sådant agerande. Här hamnar man inte sällan i en komplicerad förhandling där ens trovärdighet, analys- och argumentationsförmåga ställs på hårda prov. ”Säg ingenting” kan mycket väl skapa stora problem för företaget, samtidigt som det ur advokatperspektivet ter sig som ”det säkraste”. Men i krissituationer måste man ha fokus på slutresultatet – och då är inte alltid säkerhet det överordnade intresset.
Många marknadsförare drömmer om att skapa enorma trafikmängder till sina fina, snygga sajter på webben. Men få talar om hur vi söker, varför vi söker och vad det är som får oss att söka som vi gör.
Ända sedan SEO-proffset Nikke Lindqvist lyfte frågan om Googles sökförslag så har jag funderat över dem. De föreslagna söksträngarna är ju ofta representerade av väldigt många, ofta tusentals träffar, men det är inte den med mest träffar som rankar högst. Men Nikke har sannolikt knäckt nöten genom att konstatera att det sannolikt finns en viss lägstanivå vad gäller träffar och att det finns ett filter, men att det huvudsakliga styrmedlet är antalet sökningar på de specifika fraserna!
Vilket ju är hur spännande som helst ur flera olika perspektiv!
- Det går ju att se att det finns vissa välbesökta strängar som har betydligt färre träffar än de konkurrerande söksträngarna. Möjlighet?
- Marknadsförare som vill förstå vad människor söker efter kan använda detta som ett verktyg i publikanalysen (nej, inte målgruppsanalysen). Möjlighet?
- Vi tvingas inse att människor har förutfattade meningar när de sätter sig ner framför Google, inga tabula rasa här inte. Tänka om?
- Vad kommer först, hönan eller ägget? Vi tvingas inse att bandwagon-effekten antagligen är kraftigare på webben än vad vi tror. Tänka längre?
- Vi ställs inför ett val som marknadsförare. Skapa många sökningar eller pricka redan befintliga volymer. Nya strategiska beslut?
Hur som helst, Nikke är briljant. Nyttiga kunskaper även för en PR-konsult, detta!
Vad har en rådgivare i sin ryggsäck ? Hur mycket är ”verktyg” och hur mycket är klokskap och erfarenhet? Jag tror ju att de flesta uppdragen handlar om att snabbt vinna förtroende. Hur man gör det är egentligen ointressant. Är det en ”modell” som skapar förtroendet är det givetvis bra, men min egen erfarenhet är att det är den personliga relationen som är nyckeln till en framgångsrik insats. Först när förtroendet är vunnet finns möjligheten att förmedla kunskap och erfarenheter.
Som kommunikationskonsult stöter du ofta hos kunden på andra rådgivare som i varierande grad har verktyg att hantera kriser. Det är advokaten, bankmannen, managementkonsulten, human resource-specialisten eller någon annan rådgivare. I ett krisförlopp är emellertid kommunikationskonsulten den mest naturliga rådgivaren till VD, inte minst därför denne är bättre ägnad att vara en mera mångsidig och personlig rådgivare än advokaten, bankmannen eller managementkonsulten. I ”lugnare läge” är det givetvis ofta kommunikationsdirektören / informationsdirektören som är rådgivarens uppdragsgivare. Så kan det också vara i ett krisförlopp.
Ett verktyg som man med fördel kan använda inom kriskommunikation är den så kallade intressentmodellen som i grund och botten är något mycket enkelt. Man ritar upp alla företagets intressenter med företaget i centrum, analyserar sedan kommunikationsvägar och rangordnar intressenternas betydelse för det man vill uppnå. Modellen borde vara en integrerad del av varje företags kommunikationsplan, men är det inte alltid.
En god, väl förankrad kommunikationsplan är oftast ett suveränt instrument för att strukturera upp ett företags problematik. Men när man, som jag nu gör, främst diskuterar kriskommunikation så hamnar man ofta i situationer där det ”i princip” finns en plan, men där ett allvarligt händelseförlopp gjort att planen är stendöd. Där kan kommunikationskonsulten göra företaget en stor tjänst. Jag upprepar: göra företaget en stor tjänst. Det är nämligen inte ovanligt att aktörerna i en företagsledning är så fokuserade på sin egen roll, på sina egna problem, att de inte ser till företagets bästa. Rådgivarens roll är i sådana lägen att skapa en tydlig målbild; var ska kundföretaget befinna sig efter krisen? Ur svaren på den frågan kan någon typ av handlingsplan växa fram.
Jag vet. För jag har under betydligt längre tid varit kund, än jag varit rådgivare. Bara en total trygghet i att min rådgivare inte pratar bredvid mun kan bygga förtroende. Och detta förtroende är allt.
Som kund har jag kommit att uppskatta både rådgivares professionalitet, och deras förmåga att inse att de oftast inte haft tillgång till ”hela bilden”; att de har kunnat spela en mycket central roll i ett skede, men att andra - VD, ordförande, styrelse, media, reklambyrå, advokat eller revisor – har kunnat fälla avgörandet i ett annat. En strategi, en kampanj, en artikel, ett tal – allt vi rådgivare sysslar med, påverkas av så mycket och det är egentligen bara kunden som har en möjlighet att överblicka denna komplexa interaktion.
En stor fördel med att acceptera rådgivarrollens begränsningar vad gäller möjligheten att berätta exakt vad man gjort är att man kan ikläda sig olika skepnader. Man kan, som Peje Emilsson uttryckt det, vara hovnarren – den som inte bara vågar, utan har rätt att säga obehagliga sanningar. Men man kan också i ett annat läge vara den gammaldags domedagspredikanten, som läxar upp. Sker detta på rätt sätt och i en förtroendefull miljö kan rådgivningen bli mycket effektiv. Det handlar om ett samspel mellan människor och idéer.
Mina egna erfarenheter som rådgivare handlar kanske i första hand om det som brukar kallas för kriskommunikation. Det vill säga - jag anlitas därför ”något har hänt” som allvarligt riskerar att skada företaget eller organisationen. Ofta handlar det om att tänka och agera snabbt. I bästa fall ringer telefonen någon dag, eller några timmar innan ”det smäller” – och då måste ett ömsesidigt förtroende etableras snabbt.
Kunder brukar – efteråt – beskriva mig som ömsom kärv, ömsom trygg i rådgivarrollen. Kanske är det några av de eftertraktade egenskaperna i sammanhanget. I varje fall bör man nog undvika att överreagera. Troligen är det bara personer med en mycket varm och känslomässig personlighet som kan absorbera de känslor som väcks om man som rådgivare reagerar starkt.
Bli medlem i PR of Sweden!
