Nedan en gammal postning som jag har putsat till för att bättre passa in i det bokprojekt som Mattias Boström på Piratförlaget arbetar på. Länkarna är borttagna eftersom det ju är en bok. Den som vill läsa kommentarerna till den ursprungliga postningen hittar dem här.

Jerry Silfwer arbetar som kommunikationsrådgivare och PR-expert åt små och stora företag och organisationer. Jerry har grundat branschforumet PR of Sweden och håller ofta föredrag om strategisk kommunikation i sociala medier. Till vardags arbetar han på Springtime och på fritiden driver han PR-bloggen Doktor Spinn.

doktorspinn.net
samesamebutdifferent.se
twitter.com/doktorspinn

Titel: Sweden Social Web Camp 2009 - Generation 2.0

Plötsligt befann jag mig på en liten ö i Blekinge tillsammans med nära 300 andra mer eller mindre galna webbentusiaster. Vi var där för att tälta, snacka social webb och framför allt för att lyssna på varandra.

Under min vistelse på den idylliska lilla skärgårdsön stannade jag ofta upp för att fundera över hur omvärlden egentligen ser på det här med att 286 fantastiska och webbälskande geeks träffas under enkla men ordnade former i en kontext väldigt långt från de digitala nätverk som vi annars träffas genom.

Tycker omvärlden att vi är fantastiska? Vi geeks?

Man kan ju ställa sig frågan hur mycket geeks vi var där på Tjärö, egentligen. Vi åt och vi drack, vi diskuterade både innerligt, djupsinnigt och lite så där mest i förbifarten. Vi dansade natten lång, vi blev fulla. En del satt i ring och rökte vattenpipa, andra badade bastu. Vi lekte, byggde, experimenterade. Skratten ekade över klipporna och alla var glada och vänliga precis hela tiden.

På flera sätt inte alls särskilt geekigt, egentligen.

Klart att många var entusiastiska kring sina egna specialområden, men de allra flesta verkade mest intresserade av att lyssna till andras kunskaper och specialiteter. Kännetecknande för en geek är ju annars att man går djupt in ett nischat specialistområde på bekostnad av annat, som exempelvis sociala färdigheter. Men så kändes det inte på Tjärö.

För världen utanför vår lilla bubbla bottnade nog allmänintresset i det lustiga i att fyrkantsögda datanördar för en helg möter varandra öga-mot-öga i en kontrasterande värld, en grönskande värld genomskuren endast av ljudet från havsfåglar, skärgårdsbåtar och traktorer.

“Här finns får!” konstaterade någon glatt på Twitter.

Men min bild är en annan. Det som håller oss samman är inte själva teknikkunnandet, det är inte ens vår kollektiva kärlek till nätet, en kärlek som i sig är i allra högsta grad påtaglig. Nej, det som sammanbinder oss är våra sociala färdigheter på en webb som blir allt mer dynamisk.

Det är mötet med spännande människor och spännande idéer som triggar oss, som är vår minsta gemensamma nämnare. Vi är något så motsägelsefullt som sociala geeks! Vi har gjort mötet och delandet av sociala objekt till vår religion. Nätet i sig är en fantastisk möjliggörare för det, men fortfarande just bara det – en möjliggörare.

Det är därför som vi kollektivt kände att den redan legendariska tweeten ”Ingen saknar internet. Internet är här” blev så talande för hur vi kände. Det som för omvärlden på sin höjd var en geeky oneliner med attityd, var för oss en förklaring till varför vi just då inte behövde gå via internet för att tillfredsställa vårt omättliga - ja, geekiga! - behov av spännande människor och idéer.

Kanske är det därför som ”The Grid”, översikten av frivilliga sessions snabbt fylldes upp på frivilliga mandat, något som skapade en hel dag fylld med koncentrerad social interaktion, alltså det som vi sociala geeks betraktar som vårt adelsmärke  – oavsett om utbytet sker på eller utanför webben.

Jag har ju intresserat mig för dessa webbsociala varelser länge. På ett rent privat plan eftersom det är livskvalitet att i samtal utvecklas med inspirerande och kloka människor, men även för att jag i mitt yrke som PR-konsult behöver kunna förklara varför vissa människor fungerar bättre än andra på den sociala webben. Jag kallar dem social media naturals - för det är precis vad de är!

Vilka mötte jag då på Tjärö?

Sökmotorexperten Simon Sundén var supersocial och vi förundrades över hur det kunde komma sig att vi inte setts i Stockholm tidigare. Min vapendragare var Klaus-Peter Beiersdorf, en dramaskapare och på många sätt min raka motpol. PR-konsulten Mikaela Waxin, som för övrigt tar över min roll som community manager på webbcommunityt PR of Sweden. Syster Linda Waxin, även hon PR-konsult, förtjusade dansgolvet helt utan ansträngning.

Med Centerpartiets Ulrika Ingemarsdotter känner jag en gemenskap i det att vi bägge befinner oss i sådana positioner att vi ständigt måste väga det visionära mot det organisatoriskt värdeskapande. Och så är hon snäll. Vilket också kloke psykografiexperten Mattias Östmar är och vi passade på att fortsätta vår pågående diskussion om sinnlighet kontra instinkt i sänghalmen ytterligare några steg i någon sorts riktning.

Jag är även glad att jag fick hänga med startup-evangelisten Paula Marttila, men jag var verkligen inte den ende som ville vara i hennes närhet – det gick knappast att ta miste på det faktum att hon till fullo var i sitt rätta element bland alla dessa remarkabla människor. Jag är även glad över att Sofia Mirjamsdotter tror på mig som medredaktör för mediebloggen Same Same But Different - alla som känner Sofia vet att just hennes förtroende inte är något hon slösar på vem som helst.

Den mest värdefulla session jag var på var med online video-experten Björn Falkevik. Egentligen den första halvan när han så elegant förklarar sitt tänk. Jag plockade säkert fem-sex insikter direkt bara från de första tjugo minuterna. Kanske är han briljant, eller så är det bara för att vi har samma uppfattning om den sociala webbens dynamik. Resten handlade om kamerastativ och grejer, men det var intressant det också.

Jag mötte också inspiratören och mobilexperten Morris Packer, egentligen för första gången, något enstaka mingel oräknat. Jag var vid ett enda tillfälle, strax efter den energikrävande debatten, lite blodsockerlåg, men han fångade oblygt upp det. Sofia förklarade det senare på ett mycket fint sätt – ”Morris räcker till för alla”. Det verkar onekligen vara en man med ett stort hjärta och jag tror jag fick några ledtrådar till varför så många tycker om honom.

Entreprenören Annika Lidne kläckte på plats en idé om skola och video som jag minsann tror att jag bidrog åtminstone lite till. Rätt genomförd kanske hon gör mer för svenska skolungdomar än vad mången skolpolitiker någonsin kommer att göra. I övrigt gillade jag skarpt alla små sessions och jag valde medvetet bort alla förhandspopulära dragningar. Det var i de små grupperna som de riktigt intressanta samtalen uppstod!

Andra social media naturals som gjorde intryck – om än bara korta sådana var Maria Gustafsson, Sergej Kotliar  och min charmante Debate On-kombattant, entreprenören Hannes Skirgård.

Kristin Heinonen och Tomas Wennström, arrangörerna förtjänar förstås att omnämnas om vi pratar om stora hjärtan. Joakim Jardenberg och Brit Stakston var ju lite av kändisar, men våra vägar korsades inte så mycket annat än just mellan debatterna som ägde rum på lördagskvällen. Och Henrik Alsén och Tomas Seo (som för övrigt gjort PR of Swedens logga!) för att de bad mig debattera.

Några hann jag inte träffa ordentligt, trots att jag gärna hade velat. Däribland Emanuel Karlsten, Johan Jenefeldt, Peter Rosdahl och Gustav Holmström. Sedan finns det förstås många som jag gärna hade velat träffa på plats om de bara varit där, Nikke Lindqvist, Tor Löwkrantz, Olle Ahnve, Billy McCormack, Stefan Ronge, Fredrik Stenbeck, Judith Wolst, Richard Gatarski, Jonas Nordin, Niclas Strandh och Johan Ronnestam – för att nämna några.

Vad jag menar är inte att dessa människor är sociala i den traditionella meningen. Tvärtom finns tydliga drag av excentrism, asocialitet och för all del diverse bokstavskombinationer. Nej, de är snarare remarkabla på något sätt. De attraherar kommentarer, i den analoga världen som den digitala. ”They are worthy of our remarks,”helt enkelt.

Jag insåg även att dessa människor skippar kallpratet. På riktigt - alla gör det, utan något som helst undantag. Många av oss har säkert ännu svårare att efter en sådan här helg gå tillbaka till den konventionella kallpratarvärlden. Bland alla dessa sociala entreprenörer och skrivarmänniskor var det helt enkelt lätt att trivas för just oss.

Så. Nu har jag antagligen adderat till något sorts hemskt inneslutet, exkluderande och navelskådande. Kanske är det så delar av världen väljer att se på oss? Eller som Hippies 2.0 - geeks på grönbete? Eller kanske som pionjärer för en webb anpassad för mellanmänsklig interaktion? Framtiden får utvisa.

Den här texten är trots allt till alla oss som var där – eller som ville vara det. Något säger mig att vi kommer att minnas den här helgen under lång tid framöver. Ett varmt tack till er alla och om inte förr så ses vi på vackra Tjärö nästa år!

#signoff

Uppdaterat: Paula Marttila på Facebook:

“Damn Jerry, nu är det nära tårar i ögonen. Så klarsynt. Så självklart varför kallprat inte förekom och jag inte saknade internet. Det är inte möten via internet som är det centrala, det är möten i alla sina former. Bara vi får mötas och suga i oss allt intressant. Och jag är så glad att vi fick skåla i bastun. Det är på riktigt.”