Så här i stillheten dagen efter midsommarafton passar jag på att fundera över mig själv en stund. Hur upplevs jag? Vilka frågor återkommer? Varför är jag där jag är?

“Vad jobbar du med?”

Jag är PR-konsult, vilket betyder ungefär att jag hjälper olika organisationer att kommunicera mer framgångsrikt med sig själv och sin omvärld. Lite som en psykolog, fast för företag. Och med lite mer långtgående befogenheter - jag kan faktiskt avlasta organisationen med en hel del av det praktiska kommunicerandet, som att ställa frågor, skriva, ringa och knyta ihop rätt människor med varandra. Det skulle nog aldrig en psykolog göra, även om det kanske hade varit rätt behändigt emellanåt!

“Vad är PR för något?”

Det är allt det där icke-kommersiella runt en organisation. Det okontrollerade. Att journalister skriver. Att människor pratar. Intressenter som söker information. Publiker som reagerar och agerar. Konsumenter som klagar. Ägare och investerare som vill ha besked. Helt enkelt relationer du inte kan köpa för pengar utan som du måste förtjäna över tid genom att vara tydlig, synlig och inlyssnande.

“Vad gör en PR-konsult?”

Jag skrev om en vanlig dag i mitt liv som PR-konsult en gång.

“Hur kom du på att du skulle börja jobba med PR?”

Jag romantiserar gärna kring det, för det var för mig riktigt dramatiskt. Jag hade nämligen fattat en hel del fel beslut under en lång tid. På gymnasiet valde jag att läsa naturvetenskapligt program med teknisk gren, vilket var helt idiotiskt eftersom jag tyckte det var tråkigt med matematik. Jag valde det för att jag hade hört att det var svårast - jag ville visa mig på styva linan.

Jag läste och skrev en massa, men verkligen inget hade med fysik, teknologi, kemi och matematik att göra. Och de ämnena jag egentligen gillade var även de så trista att jag ibland lämnade pågående lektioner med ofta rätt kreativa ursäkter. Efter ett tag slutade jag till och med att gömma mig under skolket och det hände att lärarna allt som oftast hittade mig någonstans på området.

Hur de reagerade? Väldigt avslappnat, faktiskt. Ofta med ett leende, till och med.

Så när jag tog studenten så var känslan minst sagt bitterljuv. Med upp till 75 procents frånvaro i flera ämnen så var känslan minst sagt speciell. Jag kände att jag hade kastat bort de där åren - eller åtminstone 25 procent av dem. Jag visste nu hur primitiva funktioner fungerade (det handlar alltså om matematik) och hur formeln för hur skjuvkraft beräknades. Eller åtminstone på vilken sida den fanns i formelsamlingen och hur jag kunde slå efter rätt värden i det lilla gula häftet med tabeller för stålbalkar av olika former och profiler.

Att jag kunde detta var knappast någon konkurrensfördel, heller. Tillsammans med mig på studentfotot stod 23 andra grabbar med exakt samma kunskaper. Tillsammans hade vi lagt ner ett antal tusen timmar på att förstå allt från kapillärkrafter till sinuskurvor, men inte en enda timme hade investerats i att utbilda oss i hur man skapar sin egen väg framåt här i livet. Inte en enda timme på att diskutera själva meningen med allt det vi läste!

En av grabbarna var kines och kunde räkna med två talbassystem. Han “räknade ut” all kurslitteratur före oss alla andra och fick specialundervisning. I skolans ögon var han perfekt. Själv tyckte jag mest det var sorgligt att han ägnade all sin fritid åt sitt räknande av den enkla anledningen att han inte klarade av att hantera livet i det “civila” samhället. Och vad vår då meningen, frågade jag mig. Varför förvandla sig själv till en drönare, en duktig idiot, när ändå ingen vill ha en?

Så jag var desillusionerad. Mina betyg räckte inte till teknisk fysik, maskinteknik och industriell ekonomi som alla andra i klassen skulle plugga sedan. Men jag hade klarat alla prov och hade ändå lite att välja på, så när jag fick 15 månaders befältjänstgöring så tackade jag och tog emot. Egentligen hatade jag friluftsliv och kadaverdisciplin, men jag hade verkligen inga utsikter just då.

Bara det att jag fick befältjänstgöring var i sig rena rama skämtet. Jag var ju delaktig i allt vad klassråd, elevråd, skolråd, ungdomspolitik hette. Men i själva verket var de täckmantlar för mitt avancerade skolk. Men det föll sannerligen mönstringsförrättaren i smaken. Jag hade visserligen papper på ärftlig migrän som kommit mig väl till pass i tidigare sammanhang, men jag fick ändå en placering.

Jag koketterade ofta om hur olyckligt det var att jag på grund av värnplikten missade två högskolestarter. Jag talade även ofta om hur utbildningen egentligen bäst lämpade sig för bortskämda mammapojkar i behov av lite jävla disciplin. Men sanningen var den att jag behövde miljöombytet. Jag behövde tiden. Och jag behövde få lära mig att blöta fötter i 40 grader kyla helt enkelt inte går att snacka bort.

Med blandade känslor kastades jag tillbaka till livet. Inget jobb, ingen bostad, inga pengar. Jag var dessutom dumpad och gick mest runt med en gnagande känsla av att jag ägnat de senast fem-sex åren åt att göra sådant jag absolut inte vilja göra. Jag minns tydligt hur jag stod ute på Stenviksbryggan på Alnö med alla Sundsvalls industrier majestätiskt upptornade framför mig när jag bestämde mig för att bryta mönstret.

Så, med barnslig iver satt jag med alla högskolekataloger i en salig röra. Jag hade rannsakat mig själv och funnit att jag var en smart och anpassningsbar individ med en vass penna. Och jag ville åstadkomma något - utan syfte ingen mening, det hade gymnasiet lärt mig och jag antar att det gör mig till en sann Generation X:are. Jag mindes min barndoms fascination för serietidningshjälten Tintin, den äventyrslystne journalisten med världen som arbetsplats. Tänk att få betalt för att skriva och resa!

Men det gnagde mig att jag med största säkerhet aldrig skulle komma in på de finaste journalistutbildningarna. Inte för att jag alls förstod vad svensk skolgång hade med journalistiska kvaliteter att göra. Men så hittade jag en PR-utbildning vars tidigare års intagningspoäng matchade mina. Efter lite research kom en känsla över mig att PR-yrket faktiskt skulle passa mig ännu bättre än det journalistiska.

Så jag sökte, och kom in. Resten är en historia för en annan gång.

“Hur är det att bo i Stockholm?”

Jag bor i Sundbyberg, vilket är Stockholm för de flesta. Men jag jobbar i Stockholm, på Holländargatan i lokaler ovanpå Centralbadet. Det luktar klor i hissen och kontoret är en före detta tennishall. Det finns en ingång från Drottninggatan också. Tidigare så har jag suttit i kontor på Floragatan, Brahegatan och Sturegatan. Jag älskar att jobba i stan och lägger gärna en liten extra slant på finlunch så ofta jag kan. Vardagslyx är viktigt!

Ursprungligen är jag från Sundsvall, men jag passar bättre i Stockholm och Sundbyberg. Jag trivs jättebra i Storskogen som området där jag bor heter, men jag funderar samtidigt på en lägenhet i stan. Men det är svårt att välja stadsdel - alla har sina fördelar och nackdelar! Dessutom gillar jag inte att slösa bort söndagar på lägenhetsvisningar.

Men jag har några icke-förhandlingsbara krav på min drömlägenhet:

• Gångavstånd till kontoret
• En 7-Eleven och en SATS-anläggning i närheten
• Ett rum som bara är bibliotek/kontor med plats för min whiteboard
• En äkta tegelvägg i något av rummen (det är en fix idé jag har)
• Högt i tak

“Det måste var fantastiskt att gilla sitt jobb så mycket som du verkar göra!”

Ja, det är det verkligen. Och det allra häftigaste är att det finns så mycket att göra, så mycket att åstadkomma. Det händer så mycket med sättet vi kommunicerar med varandra, både ur teknisk och sociologisk aspekt. Och yrket som sådant är fantastiskt; frihet under ansvar, du får betalt för att tycka, tänka, skriva och hjälpa. Och du får jobba med människor med liknande begåvningsprofiler, duktiga kommunikatörer!

Sedan är utvecklingspotentialen enorm - du kan utvecklas åt det entreprenörsmässiga hållet, bli en mer affärsmässig kommunikationsrådgivare, du kan fördjupa dig som expert eller axla en större ledarroll, antingen på byrå eller som informatör eller politiker. Jag känner verkligen att jag vill göra och kunna allt det där och det är en rolig känsla att gå omkring med!

Men det är en välsignelse och en förbannelse på samma gång. Jag tror jag skulle behöva skaffa en hobby som inte har med PR att göra. Jag funderar ibland på golf. Eller piano, kanske?

“Hur kom det sig att du började blogga?”

Jag fascineras över att vi kan betrakta en och samma företeelse samtidigt, men att vi ändå gör helt olika tolkningar. I Star Wars-trilogin konstaterar den visa jediriddaren Obi-Wan Kenobi (spelad av saknade Alec Guiness) att “mycket av det vi håller för sant, beror till stor del på var vi själva står”. Därför roas jag av att uttrycka min syn på saker och ting; jag får helt enkelt en kick av mina tankar sammanblandas med andras och bildar nya tankar. Det ger mening och för all del inflytande. Sedan passar formen en skrivande människa som mig väldigt bra.

Jag ser det som att jag alltid har bloggat - jag har bara inte alltid haft en blogg. Mer om mitt skrivande här.

“Hur hinner du blogga så mycket?”

Det låter pretentiöst, men jag måste skriva. Det spelar inte så stor roll om vad, egentligen. Jag måste “skriva av mig” lite emellanåt för att kunna skriva åt andra. Sedan tar det inte så otroligt mycket tid - jag skriver snabbt. Ibland skriver jag flera postningar och så tidsinställer jag dem.

Sedan så kan jag inte låta bli att tycka att “mycket” är en väldigt relativ iakttagelse.

“Vad tycker din arbetsgivare om att du bloggar privat?”

Det är en fråga för Springtime, förstås.

Men jag upplever att de är stolta över mig och att de finner mitt kunnande nyttigt och användbart. Jag är ödmjuk inför det faktum att det finns byråer som aldrig skulle ha låtit mig “hålla på” som jag gör. Det är bara trygga organisationer som uppmuntrar sina anställda att ta plats som jag har gjort.

Men det ska sägas - det skrivna ordet är kraftfullt. Jag tar en risk varje gång jag publicerar något. Jag gör mitt bästa för att vara en klok person på den sociala webben, men givet att jag publicerar något i någon kanal varje dag så är det bara en tidsfråga innan jag begår ett misstag. Men samma sak gäller ju för en styrelseordförande som säger något klumpigt framför världens kameror - allt handlar om hur organisationen hanterar det faktum att vi är mänskliga.

Och där känner jag ett stort ömsesidigt förtroende från min arbetsgivare. Om jag med mitt bloggande på något sätt sätt skulle begå ett misstag, så känner jag ändå att Springtime skulle stötta och hjälpa mig att hantera det på bästa möjliga sätt.

“Jag tycker du bygger ditt varumärke på ett smart sätt!”

Tack, men det finns många bottnar i detta. Jag har en del strategier, förstås. Till exempel försöker jag undvika att bli en nyhetskälla; det vore bara ett jobb, liksom. Att vara först med det senaste lämnar jag åt andra. Sedan så är jag förtjust i hundpsykologi vad gäller uppmuntran och utebliven uppmuntran. Således länkar jag helst till sådant jag vill lyfta fram, samtidigt som jag tar det lite lugnare med kritiken.

Sedan har jag en filosofi om att “every action deserves a reaction”. Alla som på något sätt aktivt följer eller interagerar med innehåll jag skapat försöker jag följa upp på något sätt. Jag dubbelpostar gärna innehåll automatiskt, men jag försöker att alltid reagera personligen - aldrig några autosvar på den sociala webben från mig, alltså.

Jag har alltså några personliga strategier som jag försöker leva efter på webben. Men om dessa är strategier, vilket är då det övergripande “kriget” som jag försöker “vinna”? Det är inte att blogga mig till bättre jobb, det är då ett som är säkert. Det är inte att bli “ett varumärke” i branschen. Unga konsultlöften som börjar blogga av karriärsskäl får se upp; arbetsgivare vill först och främst ha duktiga hantverkare och det är bara ur det perspektivet de betalar extra för själva paketeringen.

Blogga bara för att du känner att du vill, inte för att du känner att du borde.

“Ska du inte starta eget?”

Jag får ofta den här frågan. Jag har bestämt mig för att ta det som en komplimang. Och alla som jobbar med mig vet att jag drömmer om att någon gång i framtiden kanske starta eget, kanske leda något stort. Min vd vet detta och min närmaste chef vet detta och det är inget jag tvekar att diskutera öppet. På min arbetsplats finns det flera konsulter som själva haft ledande befattningar på byråer, på stora företag och inom politiken - och de gillar att dela med sig.

All denna kompetens och erfarenhet drar till sig spännande uppdrag för spännande kunder. Lägg därtill att min specialistkunskap kring digital PR innebär att jag får vara en viktig kugge i andra specialistsammanhang som varumärke, IR, internkommunikation, kriskommunikation och så vidare - jag behöver inte gå vidare på grund av tråkigt på jobbet direkt!

“Är du en sådan där sociala medier-expert?”

Nej, men däremot är jag expert på PR i sociala medier, vilket är en viktig skillnad. Jag vet förvisso hyfsat hur sociala medier fungerar, precis som jag har bra koll på hur traditionella medier och word-of-mouth fungerar. Men min expertkunskap handlar om strategisk kommunikation.

“Varför skriver du mer om konkurrenter än din egen arbetsgivare?”

När jag bloggar på arbetstid hamnar mina postningar på Springtimes blogg, men det blir tyvärr inte lika ofta som jag skulle vilja. Annars så tycker jag det skulle vara töntigt om jag hissade eller dissade det vi gör här på Doktor Spinn. Men jag tycker ändå att jag refererar till min arbetsgivare emellanåt, men det är nog sant att jag oftare länkar till andra byråer - huvudsakligen när de gör bra saker.

Min grundtanke är så här: PR-branschen har ett PR-problem. Vi har mer att vinna på att göra oss tydliga som kollektiv, än på att försöka göra ner varandra. Självklart ska vi debattera med varandra, men först tycker jag att vi gör klokast i att se till att brödsmulorna förvandlas till limpor.

“Vilka har du gjort PR för? Vilka jobbar du för nu?”

Ett problem med att nämna samarbeten är att det riskerar att förflytta strålkastarljuset till konsulten - bort från PR-köparen. Så även om det är okej för mina kunder så tar jag det alltid lugnt med att ta åt mig någon ära för de resultat vi skapar. Sedan skulle det ju knappast vara en privat blogg detta om jag använde den som plattform för att pusha min arbetsgivares case.

Men jag skulle kunna göra undantag. Jag har i egenskap av bloggare blivit ombedd att skriva en krönika av ett företag som tidigare varit kund åt min arbetsgivare. En av mina kunder verkar inom informations- och PR-branschen i vilken jag själv hamnar i kartläggningen över branschpåverkare. En bra företagsblogg som jag brukar länka till privat har blivit kund nyligen - i fortsättningen måste jag vara transparent med detta om och när jag länkar.

Så, gråzoner finns det gott om! Men det är på riktigt roligt att arbeta fram strategier för att hantera dem. Var går gränserna i dag? Kan det ens finnas gränser? Och vilka konsekvenser får transparensen för den nya tidens kommunicerande organisationer? Hur särskiljer organisationer på den officiella närvaron och medarbetarnas individuella?

Så, det var några frågor och svar en sömning eftermiddag. Hoppas att det var lika roligt att läsa som det var att skriva!