Accelerationsteorin

När jag 2005 bodde i Greenwich, London var jag så fattig att jag i praktiken bara hade två fritidssysselsättningar. Den ena sysselsättningen bestod i att sitta i det delade köket ovanpå det postkontor där vi bodde, dricka pulverkaffe och kommentera de människor som väntade på bussen.

Den andra sysselsättningen bestod i att jogga i Greenwich Park, vilket var lite mer givande. Parken är mest känd för att världens tid börjar där och datumzonen GMT åskådliggörs med en ganska spektakulär grön laserstråle ut från ett observatorium uppe på en höjd mitt i parken.

Parken är kuperad och i flera sektioner, men det går fort att avverka ett yttervarv. Under en lite längre  joggingtur kunde du i praktiken korsa GMT-linjen 2×10 gånger och inom loppet av varje varv passera frisbee- och hundfolket, The English Rose Garden, observatoriet, tennisbanorna och några övergödda gäss vid den konstgjorda ån.

Det blev fort tråkigt, förstås. Jag klockade mig själv och så, men långdistanslöpning har verkligen aldrig legat för mig. Så jag bestämde mig för att träna lite kortdistans istället. Med ett idrottsligt förflutet inom hockeyn och innebandyn tänkte jag att det skulle vara mycket roligare med lite explosivitetsträning.

Jag stegade upp hundra meter på en relativt undangömd gräsyta mitt i parken. Jag markerade diskret start och mål med två pinnar och skred till verket. Rätt snabbt blev jag varse att den första starten i regel resulterade i den bästa tiden, vilket gjorde att det blev tråkigt att lägga säg tre hundrameterslopp tätt inpå varandra.

Därför insåg jag att för att förbättra mina tider, så skulle det inte räcka med att bara explodera max en gång om dagen. Här behövdes förebyggande träning!

Problemet var att jag saknade kunskap. Större och mer explosiva muskler var ju säkert bra, det kunde jag lista ut, men minst lika viktigt torde ju god teknik vara? Att all träning är bra och att all teknik är bra, men jag var ju egentligen bara intresserad av hur jag skulle kunna förbättra mina tider med så liten insats som möjligt.

Så, eftersom jag fick hushålla med tiden på det lokala internetcaféet, så betalade jag för en halvtimme och sparade ned alla till synes relevanta artiklar på ämnet på min gamla 128 Mb-sticka från Memorex. Hemma på rummet kunde jag läsa i lugn och ro tillsammans med en pulverkaffe.

Hundrameterslöparna behöver alla sina muskler egentligen inte för att få upp farten, utan för att hålla emot accelerationen. Kroppen behöver ligga i en annan vinkel mot banan för att successivt utveckla accelerationen och så fort du når upprätt position får du svårt att öka farten; möjligen en kort stund kan du fortsätta öka eller bibehålla, men sedan förlorar du momentum.

Det här innebär att en genomsnittlig hundrameterslöpare når bästa tid på sträckan genom att fördela sin acceleration på de första 60 meterna för att sedan ha en högre maxfart än konkurrenterna i upprätt läge de sista 40.

Så, dagen därpå testade jag. Jag stegade upp och märkte ut 60 meter längs banan på gräsmattan. Jag startade och startade tungt, tungt och djupt, djupt. Jag tillät inte mig själv att “komma upp” utan höll emot och fokuserade på att accelerera, accelerera, accelerera.

Redan vid 40 meter orkade jag inte accelerera mer. Jag var vid mitt max och försökte därför istället fokusera på att löpa avslappnat utan hälar i upprätt position. Jag hade läst mig till att isättningen av fotens främre del skulle ske framför kroppen och sedan avslutas rätt under kroppen. Det kändes som om mina ben inte ville vara de trumpinnar farten krävde att de skulle vara.

Vid 80 meter kände jag påtagligt att min fart avstannade. Hade jag orkat hålla ut accelerationen längre, så hade jag haft mindre tid att springa på full utväxling och då kanske jag hade orkat hela vägen, men det gjorde jag inte. I mål gick jag helt slut i kroppen och övertygad om att jag sprungit på den sämsta tiden hittills.

Så var förstås inte fallet. Jag hade bättrat mitt personbästa med 1,5 sekunder - och då var de olika momenten ovana och obekväma.

I dag är jag väl som de flesta 30-någonting glad om jag kommer upp på gymmets löpband emellanåt. Även om jag aldrig får veta hur exakt jag hade stegat upp den där 100-meterssträckan, så är jag helt säker på att jag skulle behöva lägga veckor och månader i träningskläderna för att komma i närheten av de där tiderna.

Men poängen med accelerationsteorin har för mig sedan dess haft väldigt lite att göra med just löpning och väldigt mycket att göra med praktiskt taget allt annat.

Att befinna sig i en accelerationsfas ger ett löfte till omgivningen om att du i morgon kommer att vara lite bättre än vad du är i dag. Det ger ett löfte om att du hela tiden arbetar med att utvecklas, förändras. Människor som tar genvägar eller får sina möjligheter serverade kommer alltid att susa förbi dig i början, men accelerationsteorin ger en trygghet till den som bygger sitt momentum från grunden och uppåt.

Människor som “springer så fort de bara någonsin kan” finner sällan eller aldrig utrymme för det grundarbete som krävs för att öka vare sig sin maxkapacitet eller kanske ännu viktigare - sin lägstanivå. De har ju fullt upp med att springa allt vad de kan! Och att varför skulle de som springer snabbast just nu arbeta med att utveckla sig själva?

Så, fastna inte i att försöka springa snabbast av alla just nu. Var med när startskottet går och kämpa hårt medan du jobbar dig upp ur startblocken. Behåll ditt fokus på att ständigt accelerera. Det gör dig till en naturkraft ingen kommer att våga räkna bort - inte ens när du ligger lite efter i början.