Under Webbdagarna uppenbarade sig en möjlighet för mig att få lyssna till Alexander Bard för första gången. Jag var skeptisk, eftersom jag sedan en tid tillbaka hållit ett öga på hans stora politiska projekt, Liberati, ett projekt som välkomnar liberaler, men märkligt nog inte de liberalaste av dem alla - piraterna.
Och nog har Bard piratkomplex, det märktes tydligt. Det var ju han som tidigt identifierat det vi kallar nätverkssamhället, netokratin. Det metafysiska paradigmskiftet och värdeförskjutningen, allt var hans tankegods. Och det var ju han som tidigt satte sig upp emot FRA - och som gjorde det med den äran!
Men sättet som Liberati fungerar på, med frivilliga insatser, svärm- och parasittänkande, snabbhet och utspel kring mikroengagemang, ja allt sådant har piratrörelsen redan omsatt i konkret handling. Det som alltså Liberati gör, det har piraterna gjort.
Och Bard, som tänkt så rätt, fick kanske ingen ära för detta alls. Istället skrattade vi åt hans schlagerkläder, samtidigt som intäkterna möjligen hade kunnat vara större om det inte vore för den förhatliga fildelningen. Mot den bakgrunden kan det inte ha varit lätt för honom att se piraterna vinna framgång i EU-valet.
Det sorgliga med hela historien, vilket blir tydligt när jag hör honom förklara sina tankar, är att hans världssyn överensstämmer med piraternas. I långa stycken kunde orden över Bards läppar lika gärna ha härstammat från Rick Falkvinge. Så, hur kom det sig att Bard utsåg just piraterna till sina svurna fiender?
Kanske kan det ha att göra med perspektivet? Bard förklarar sin syn ur ett sociologiskt perspektiv, piraterna ur ett teknokratiskt. Och givet det att vår samhällsutveckling bäst beskrivs som ett sociologiskt fenomen, så kan jag förstå den uppgivna känslan över att behöva lyssna till piraternas ofta tafatta försök att beskriva det som sker från sitt ofta snäva tekniska perspektiv.
Och Bard å sin sida är upplyst, definitivt en del av en svenska intelligentia, under förutsättning att en sådan kan sägas existera. Hans tes kring att varje paradigm upprätthålls av ett antal metafysiska samhällslögner, lögner som vi accepterar utan att ifrågasätta dem - den är helt briljant. Men är han därigenom ett geni? Nej, inte utifrån det jag hör från scenen. Alldeles för mycket är taget.
Bard kreddar ömsint Balzac, men han nämner inte ett ord om McLuhan. Detta känns märkligt, då hela Bards dragning skulle kunna beskrivas som ett plagiat av den provokative tänkarens bärande tankar. Och då var det här ändå på 1960-talet och då medierevolutionen symboliserades av televisionen.
Inte ens Bards excentriska persona gör honom unik i ögonen på dem som någonsin sett eller hört McLuhan.
Men, Bard må vara förblindad av piratkomplex. Han må säga sig “avstå” från doktorstitel från Handels “för att morgondagens generationer skulle aldrig respektera honom” om han hade en sådan titel. Han må bejaka sitt elitistiska nätverkande och sitt populärkulturella arv med dansant schlagerkultur allt emedan vi som tittar på lätt drar på smilbanden.
Det spelar ingen roll. Några franska tv-soffor, några långfingrar åt den skrockande borgerligheten och ett noggrant odlat filosofskägg kommer antagligen inte att förläna Bard någon mer signifikant plats i idéhistorien. Men, det är på sått och vis synd.
För både piraterna och Alexander Bard har rätt. Liksom Marshall McLuhan har haft rätt hela tiden. Mediernas format har större sociokulturell inverkan på samtiden än dess innehåll, särskilt då innehållet i sig blott är ett resultat av den sociokulturella verklighet den speglar. Detta gör oss till ett mediernas folk. Bard har rätt i att metafysiken rämnar framför våra ögon eftersom mediernas format förändras och att det i framtiden är våra nätverk som kommer att definiera oss, inte vår individualism.
Piraterna kallar nätverket för svärmen. Också de ser ett nytt klassamhälle framför sig, ett klassamhälle på gott och på ont, ett samhälle där nätverket hålls samman av det som delas. Det här är ett samhälle med fantastiska möjligheter, men också ett samhälle där allt annat än en nattväktarstat innebär ett liv som övervakad.
Jag stod själv framför alla mina kollegor på PR-byrån för ett par år sedan och förklarade att det sätt på vilket vi en gång övergav den marxistiska värdeläran för den kapitalistiska, på samma sätt kommer vi att överge den kapitalistiska metafysiken för nätverksekonomin, där förståelse för och tillgång till de datamängder dessa nätverk delar kommer att vara hårdvaluta.
Men nog kan det mycket väl vara så att framtiden tillhör Liberati och inte piraterna. Bard tolkar detta slarvigt som om det skulle ha att göra med ett allt för ensidigt fokus på fildelningsfrågan, men frågan är långt mer komplex än så.
Det Liberati gör rätt nu är det piraterna förlorat någonstans på vägen. Att starta ett parti var ett sätt att skapa politisk press, men som nu förvandlats till ett självändamål där det mesta nu handlar om vem som ska kandidera vart och vem som ska stå på vilka listor.
Piraterna hade efter valet till EU en chans att kraftsamla på att stötta pirater i andra partier i syfte att bidra till en så piratvänlig riksdag som möjligt. De hade chansen att bredda sin politik för att förklara hur detta historiska paradigmskifte - som vi ju just nu befinner oss mitt i - kommer att påverka allt från näringsliv till skola, vård och omsorg.
Det kanske inte är för sent för piraterna att nå valframgångar 2010, men inte ser det särskilt ljust ut.
Givet detta, och givet att vi blir allt fler som ser samma saker, så är det sorgligaste kanske att vi som ser allt detta, att vi inte kan stå upp tillsammans. För inte har piraterna på något sätt varit mer toleranta än Bard och Liberati - tvärtom.
Centerpartisten och liberalen Federley som ju sympatiserade med piraterna förvandlades över en natt till Judas, eftersom han av realpolitiska skäl inte kunde leverera en i sammanhanget meningslös symbolhandling. Den liberala och teknosociala idéströmningen med tänkare som bland annat Oscar Swartz är extremt viktig, men orkar vi lyssna längre?
Samtidigt vinner de nationalistiska och konservativa bakåtsträvarna fotfäste och momentum medan vi tjafsar.
Vi står mitt i en revolution, och ibland känns det som om vi bara tjafsar om vem som förstod vad och när och hur extremt viktigt det är att skilja på liberaler från nyliberaler och libertarianer. Och medan vi gör detta så slösar vi viktig tid genom att tala över folks huvuden allt medan den ena regeringen efter den andra stiftar galna, framtidsskygga lagar.
Givet den bakåtsträvande utveckling vi ser inom politiken, så är det av yttersta vikt att Sveriges teknoliberala krafter hittar ett sätt att förena sig. Och det är i detta sammanhang som jag hoppas på att Bards intellekt och sociologiska insikter kommer till sin rätt. Men det kräver i så fall att Bard kommer över sitt piratkomplex.
Similar posts:
Follow @DoktorSpinn on Twitter
