När jag bodde i Tyskland toppade Wir sind helden listorna. Ibland saknar jag Tyskland och då München alldeles särskilt.
Nostalgiskt bläddrar jag lite bland gamla texter och hittar den här dagboksanteckningen från min tid i Tyskland:
Häromdagen upplevde jag något mycket starkt. Vi kom i två grupper från varsitt håll på en perrong nere i U-Bahn. Gladast att se varandra blev nog två av svenskorna, Julia Klang och Grethe Tonseth från Institutet. Men istället för att mötas upp på mitten av perrongen så stannade de bägge upp, raka i ryggarna. Och efter några tysta sekunder stämmer de upp i en tvåstämmig Den blomstertid nu kommer.
Känslan var i det närmaste surrealistisk.
Och det lät verkligen bra, även för kräsna öron. För även om jag inte spelar något instrument hör jag när någon missar en tonart! Och till saken hör förstås att de bägge sjungit i kör - en svensk tradition som jag kanske bör omvärdera?
Akustiken i tunnelbanan svepte mig tillbaka till björkris och flydda skolavslutningar och detta mitt i natten nere i en tysk tunnelbanestation! Och de gamla gubbarna på perrongen, ni vet de där gråa männen i slitna jeansjackor utan brådska hem, ja de var precis lika hänförda som alla oss andra.
Kanske kan det tyckas motsägelsefullt, i synnerhet med svenska flickor och Den blomstertid nu kommer, men jag kunde där och då kallt konstatera att jag inte har någon brådska hem till Sverige trots allt.
Bli medlem i PR of Sweden!
