Spinns #SSWC-postning

Under min vistelse på Tjärö (Flickr) hände det att jag emellanåt att jag stannade upp för att fundera över hur omvärlden egentligen ser på det här att vi träffas och ses, alla vi 286 fantastiska människor där på den lilla blekingska skärgårdsön.

Tycker omvärlden att vi är fantastiska? Vi geeks?

Man kan ju ställa sig frågan om hur mycket geeks vi var där på Tjärö, egentligen. Vi åt och vi drack, vi diskuterade både innerligt, djupsinnigt och lite så där mest i förbifarten. Vi dansade natten lång, vi blev fulla. En del satt i ring och rökte vattenpipa, andra badade bastu. Skratten ekade och alla var glada och vänliga precis hela tiden.

På flera sätt inte alls särskilt geekigt, egentligen.

Klart att många var entusiastiska kring sina egna respektive specialområden, men de allra flesta verkade mest intresserade av andras kunskaper och specialiteter. Kännetecknande för en geek är ju annars att man går upp något alldeles enormt i sig själv och i sitt specialistområde. Men så kändes det inte på Tjärö.

Men, om någon nu kallar oss för geeks ändå, så tror jag vi tar det med ro. Kanske med stolthet till och med, för att vi vet att vi är duktiga på det vi gör och jag tror vi väljer att tolka omvärldens tolkning på det sättet.

För den utanförvarande världen så bottnade nog nyhetsvärdet någonstans i konflikten mellan de fyrkantsögda datornördarna som för en helg fick en chans att mötas i en kontrasterande värld, den grönskande världen på skärgårdsön bland livs levande får och traktorer. Det är roligt, det är kontrasterande.

Min bild är en annan. Det som håller dessa människor tillsammans är när allt kommer kring inte själva teknikkunnandet, det är inte ens vår kollektiva kärlek till nätet, en kärlek som i sig är i allra högsta grad påtaglig. Nej, det som sammanbinder oss är våra sociala färdigheter på en allt mer dynamisk webb.

Det är mötet med spännande människor och spännande idéer som triggar oss. Nätet är en fantastisk möjliggörare, men fortfarande just bara det – en möjliggörare.

Det är därför som vi kollektivt kände att den snart legendariska tweeten Ingen saknar internet. Internet är här var så talande för oss. För omvärlden är tweeten på sin höjd en geeky oneliner med attityd, men för oss fungerande den snarast som en förklaring till varför vi just då inte behövde gå via internet för att tillfredsställa vårt omättliga behov av just spännande människor och idéer.

Kanske är det därför som The Grid, översikten av frivilliga sessions snabbt fylldes upp på frivilliga mandat, något som skapade en hel dag fylld med social interaktion. Sådant som vi är duktiga på – oavsett om det är på eller utanför webben.

Jag har ju intresserat mig för dessa människor länge. På ett rent privat plan eftersom det är livskvalitet att i samtal utvecklas med inspirerande och kloka människor, men också för att jag i mitt yrke behöver kunna förklara varför vissa människor fungerar bättre än andra på den sociala webben. Jag kallar dem social media naturals för det är precis vad de är.

Och möjligheten att tillbringa en helg utan kanalfilter tillsammans med 286 social media naturals var precis lika inspirerande som jag någonsin hade kunnat hoppats. Visst fanns inslag av geekighet, som när någon håller upp en Ipod som av misstag krossats på dansgolvet och allesammans spontant utbrister i ett empatiskt ”naaaaaaaaw…”.

Men vilka mötte jag på Tjärö?

Som Simon Sundén noterar är jag själv ofta osynlig. Jag är nog mer flugan på väggen än något annat. Och jag föredrar att röra mig i mindre, trygga cirklar - en vapendragare var Klaus-Peter Beiersdorf, en dramaskapare och på många sätt min raka motpol. Mikaela Waxin som för övrigt tar över min roll som community manager på PR of Sweden. Syster Linda Waxin som förtjusade dansgolvet helt utan ansträngning – och jag kan avslöja att hon har ett projekt på gång för att höja PR-kreatörernas status!

Med Ulrika Ingemarsdotter känner jag en gemenskap i det att vi bägge befinner oss i sådana positioner att vi ständigt måste väga det visionära mot det organisatoriskt värdeskapande. Och så är hon snäll. Vilket också kloke Mattias Östmar är och det glädjer mig att vi kunde förflytta vår pågående diskussion om sinnlighet vs. instinkt i sänghalmen ytterligare några steg i någon sorts riktning.

Jag är även glad att jag fick hänga med Paula Marttila, men jag var verkligen inte den ende som ville vara i hennes närhet – det gick knappast att ta miste på det faktum att hon till fullo var i sitt rätta element bland alla dessa remarkabla människor. Jag är också glad över att Sofia Mirjamsdotter tror på mig, och alla som känner Sofia vet att just hennes förtroende inte är något hon slösar på vem som helst.

Den mest värdefulla session jag var på var med Björn Falkevik. Egentligen den första halvan när han så elegant förklarar sitt tänk. Jag plockade säkert fem-sex insikter direkt bara från de första tjugo minuterna. Kanske är han briljant, eller så är det bara för att vi har samma uppfattning om den sociala webbens dynamik. Resten handlade om kamerastativ och grejer, men det var intressant det också.

Jag mötte också Morris Packer, egentligen för första gången, något enstaka mingel oräknat. Jag var vid ett enda tillfälle, strax efter den energikrävande debatten, lite blodsockerlåg, men han fångade oblygt upp det. Sofia förklarade det senare på ett mycket fint sätt – ”Morris räcker till för alla”. Det verkar onekligen vara en man med ett stort hjärta och jag tror jag fick några ledtrådar till varför så många tycker om honom.

Annika Lidne kläckte på plats en idé om skola och video som jag minsann tror att jag bidrog åtminstone lite till. Rätt genomförd kanske hon gör mer för svenska skolungdomar än vad mången skolpolitiker någonsin kommer att göra. I övrigt gillade jag skarpt alla små sessions och jag valde medvetet bort alla förhandspopulära dragningar. Det var i de små grupperna som de riktigt intressanta samtalen uppstod!

Andra social media naturals som gjorde intryck – om än bara korta sådana var Maria Gustafsson, Sergej Kotliar (var är Sergej nu då?) och min charmante Debate On-kombattant Hannes Skirgård.

Kristin Heinonen och Tomas Wennström, arrangörerna förtjänar förstås att omnämnas om vi pratar om stora hjärtan. Joakim Jardenberg och Brit Stakston var ju lite av kändisar, men våra vägar korsades inte så mycket annat än just mellan debatterna som ägde rum på lördagskvällen. Och Henrik Alsén och Tomas Seo (som för övrigt gjort PR of Swedens logga!) för att de bad mig debattera.

Några hann jag inte träffa och connecta med ordentligt, trots att jag gärna hade velat. Däribland Emanuel Karlsten, Johan Jenefeldt, Peter Rosdahl och Gustav Holmgren. Sedan finns det förstås många som jag gärna hade velat träffa på plats om de bara varit där, Nikke Lindqvist, Tor Löwkrantz, Olle Ahnve, Billy McCormack, Stefan Ronge, Fredrik Stenbeck, Judith Wolst, Richard Gatarski, Jonas Nordin och Johan Ronnestam - för att nämna några.

Sedan led jag lite med Niclas Strandh förstås, det kändes verkligen på hans tweets att han önskade att han var med oss.

Vad jag menar är inte att dessa människor är sociala i den traditionella meningen. Tvärtom finns tydliga drag av excentrism, asocialitet och diverse bokstavskombinationer. Nej, de är snarare remarkabla på något sätt. De attraherar kommentarer, i den analoga världen som den digitala. ”They are worthy of our remarks.”

Sedan så insåg jag även att dessa människor skippar kallpratet. Verkligen alla gör det, utan något som helst undantag. Många av oss har säkert ännu svårare att efter en sådan här helg gå tillbaka till den konventionella kallpratarvärlden. Bland alla dessa sociala entreprenörer och skrivarmänniskor var det helt enkelt lätt att trivas för just oss.

Så. Nu har jag antagligen adderat till något sorts hemskt inneslutet, exkluderande och navelskådande. Kanske är det så delar av världen väljer att se på oss? Eller som geeks på grönbete? Nåväl, det må så vara.

Den här texten är trots allt till alla oss som var där - eller som ville vara det. Något säger mig att vi kommer att minnas den här helgen under lång tid framöver. Ett varmt tack till er alla och om inte förr så ses vi på vackra Tjärö nästa år!

#signoff

Uppdaterat: Paula Marttila på Facebook:

“Damn Jerry, nu är det nära tårar i ögonen. Så klarsynt. Så självklart varför kallprat inte förekom och jag inte saknade internet. Det är inte möten via internet som är det centrala, det är möten i alla sina former. Bara vi får mötas och suga i oss allt intressant. Och jag är så glad att vi fick skåla i bastun. Det är på riktigt.”

Fler bloggposter om SSWC: