Sorti

Jag har varit medlem i Piratpartiet sedan 2006 och aktiv sedan 2007. Det är en kort tid, även med detta unga partis mått mätt. Men mitt piratengagemang har aldrig varit tänkt som någon långsiktig satsning.

Egentligen är det paradoxalt att en ideologisk sinnad individ som jag själv fann ett kall i ett nybildat fåfrågeparti. Frågorna i sig var helt enkelt för viktiga och jag ville göra en insats fram till valet 2010. Jag tog en lunch med partiledaren och så började det för mig.

Piratpartiet är unikt på det sättet att det samlar alla sorters människor. Jag har lärt mig att kloka människor kan komma till samma slutsatser, trots att de kommer från olika delar av samhället, från olika bakgrunder och har olika värden på spel. Alla visste vi att vi försakade en bredare politik till förmån för de så viktiga frihetsfrågorna, men vi gjorde det för vårt principprograms skull.

Hemma på väggen hänger i dag en inramad löpsedel från valet till Europaparlamentet och de fantastiska 7,1 procenten vi fick. Att se pusselbitarna falla på plats under valvakan var en fantastisk upplevelse och ett minne för livet, ett minne som jag kommer att vårda ömt tillsammans med alla möten med piratrörelsens fantastiska människor.

Men var sak har sin tid och nu är tiden kommen för mig att lämna partiet.

Detta sker nu av flera anledningar. Ute i Europa växer nya piratorganisationer som svampar ur marken. Jag talade med Christian Engström i går och han är på plats i Strassbourg där han mötts upp av den samlade europeiska pressen. Här hemma i Sverige vet alla vilka Piratpartiet är och etablissemanget har tvingats på knä gång efter annan.

Men…

Mitt engagemang för piratrörelsen har dessvärre inte varit detsamma sedan valet. Det finns nu så mycket annat i mitt liv som också förtjänar uppmärksamhet. Utöver mitt arbete som ju tar en stor del av min uppmärksamhet så fyller jag snart 30 år och nästa år gifter jag mig. Jag behöver göra en del prioriteringar.

Och för att ladda om till ett riksdagsval krävs ett enormt internt arbete, såväl politiskt som organisatoriskt. Mitt engagemang har hittills kunnat ske på mina egna villkor och mycket tack vare väl insatta vänner i rörelsen som hållit mig konstant uppdaterad, i synnerhet i tider då jag varit tvungen att fokusera på mitt arbete som PR-konsult.

Men inför valet 2010 så krävs helhjärtade insatser. Inga halvmesyrer. Och jag känner att antingen så gör jag en insats bra och ordentligt, eller så håller jag mig ur vägen. Jag är en rastlös person som drivs av inspiration så för mig gäller ofta allt eller inget.

Därtill så är det min åsikt att det viktigaste i valet 2010 inte är att Piratpartiet tar sig över 4-procentsspärren och får ett mandat. Som jag ser det så är det viktigaste att så många som möjligt av de 349 ledamoterna förstår betydelsen av dessa frågor. Det är det som spelar roll, enligt mig.

En annan orsak till varför det faktiskt känns som en lättnad att lämna partiet är att jag levt med en ständig oro om att bli uppringd av journalister som vill prata om vad partiet har för “PR-strategier”. Låt mig - å det strängaste - tydliggöra att partiet inte fungerar på det sättet:

Traditionella PR-strategier kräver toppstyrning och Piratpartiet är i ordets sanna bemärkelse en gräsrotsrörelse. Om det nu har funnits någon övergripande strategi så är det transparens. Och för den strategin ska kollektivet ha äran, ingen annan.

Men det sagt vill jag ändå undvika alla former av spelad blygsamhet - om mitt engagemang vore intakt hade jag säkert kunnat göra ytterligare nytta i partiets kulisser, det tror jag. Men jämfört med många andras insatser så är mitt engagemang ändå så marginellt att rörelsen knappast påverkas alls av att jag lämnar.

Det jag själv tar med mig från partiet och rörelsen är dess förmåga att aktivera ambassadörer och ge deras engagemang fritt spelrum. Den enda betalning dessa ambassadörer mottagit är - delaktighet. Och det har bevisligen räckt, och räckt långt.

Det här är känslosamt, men jag vill rikta några speciella tack till några få individer som jag har kommit att se upp till och respektera.

Klara. Du är hela partiets balans. På det sätt som du så osjälviskt och godhjärtat tagit hand om mig är jag dig ett stort tack skyldig. Min dörr är alltid öppen för dig.

Rick. Tack för att du tog in mig. Och framför allt tack för ditt engagemang och ditt enorma arbete. Det här landet förstår inte riktigt vad de är skyldiga dig, men jag lovar dig - när historieböckerna skrivs så får du till slut ditt breda erkännande.

Emma. Jag tror du var den ende som såg förbi min kaxighet och såg vem jag egentligen var - en ung man med med massor att bevisa både för mig själv och andra. Men som gillade mig ändå. Tack är inte exakt rätt ord, men jag tror du förstår.

Frö. Synd att vi aldrig fick svinga en bägare AFK. Tror jag hade gillat dig privat - ödmjuk, engagerad och kreativ som du är. Och visst var ögonblicket när Sharing is caring-kampanjen föddes magiskt! Tror du hade blivit en förstklassig PR-konsult!

Nipe, Johanna och Sandra. Er potential är makalös. Med er känns återväxten tryggad. Om jag bara har ert förtroende är jag säker på att jag i andra sammanhang kommer att stötta en eller flera av er med PR i framtiden.

Framtiden, ja. Vad händer med mitt engagemang? Jag vet inte - kanske vaknar det till liv igen med lite distans? Eftersom jag tänkt och agerat bortom den traditionella höger-vänsterskalan under så lång tid så är jag inte längre längre säker på var jag hör hemma politiskt. Om jag ens gör det.

Nåväl, jag är i vilket fall inte ledsen. Jag känner mig lättad och stolt. Jag lämnar ett starkt parti som kommer att göra den här världen till en bättre plats. Det här är en sorti, men det är en sorti med allas våra flaggor i topp!

All lycka, pirater och kamrater!