Jag blir inspirerad att diskutera Bisonfredriks kommentar på postningen Social Media Naturals från alla möjliga håll och kanter! Den sätter nämligen fingret på något som är av intresse för alla oss som håller ett öga på hur det nya medielandskapet utvecklas. Bisonfredriks kommentar:
” [...] Jag kan dock ibland känna att det är mycket av en echo chamber där redan invigda talar för andra redan invigda. Jag är ju själv en del av fenomenet och ser det mer som naturligt än något dåligt. Men det jag ofta saknar på mötena är kritiska röster och människor som vågar ge en annan bild. Det behöver inte ske med hård ton eller ont uppsåt. Bara som en lek med tanken.”
Jag har själv stött på denna synpunkt en tid nu, en önskan om en motvikt till det som har kommit att kallas för bubblan. Bubblan (jfr Twitterati) är den grupp människor emellan vilka det förs en ständig diskussion om vad sociala medier är, kan och borde vara. Därför poängterade jag själv detta i en postning:
“Stockholm Social Media Lunch Club; tänkte prova på nästa vecka, den 27 februari. Men det går lite rykten om att “bubblan” har blivit elitistisk och sluten. Vi får se hur andäktigt det blir.”
Men det är just denna formulering som Annika Lidne under Stockholm Social Media Lunch så elegant snappar upp genom att berätta en historia om en man som inte längre vill delta på luncherna just eftersom det har blivit för stor uppslutning.
“Vi klarar oss utan honom, eller hur?” konstaterar Annika.
Så, med andra ord; alla är välkomna utom just de som inte välkomnar alla. Bubblan får inte bli sluten, får inte bli elitistisk. Men, är det verkligen så enkelt?
Faktum är ju att bubblans dom kan vara hård. Jag tänker på Nikke Lindqvists talande case med företagsrådgivarna Hewal och jag tänker på politikernas intåg på Twitter - att göra bort sig i det sociala medielandskapet kan allra minst resultera i en misshandlad sökträfflista i motorerna. Och här har bubblan en makt, they are the norm.
Därför är Brit Stakstons vädjan till bubblan att vara välkomnande snarare än dömande en fullt rimlig uppmaning, i synnerhet när Annika rekommenderar oss att skyddsregistrera organisationers varumärken hos mikrobloggstjänsterna. För fler måste våga steget ut i det sociala medielandskapet.
Och som Bisonfredrik skriver i sin kommentar är det här ett naturligt förhållningssätt. Det är naturligt eftersom valutan i det nya sociala medielandskapet är kärlek. Och det är naturligt eftersom många av entusiasterna är professionella kommunikatörer eller entreprenörer - människor som ser möjligheter för sig själv och andra.
Men samtidigt är det klart att för mycket ryggdunkande bli påfrestande i längden. Själv tar jag med mig både insikter, möten och entusiasm från sammanstrålningar av det här slaget, men för dem som likt Bisonfredrik ligger i den absoluta framkanten kan jag absolut förstå känslan av att hamna i en ekokammare.
Men som PR-konsult har jag nära till hands att förstå två andra aspekter av det här fenomenet. Å ena sidan har vi konflikten; inget skapar intresse och positionerar som en riktigt god konflikt! Och sedan har jag förståelse för de ingångsvärden en journalist har, nämligen att ständigt granska och förhålla sig kritiskt - framför allt till makten.
Därför tror jag att det hör till saken att Bisonfredrik är journalist i grunden. Och i takt med att de sociala medierna växer i styrka kommer det att bli relevantare och relevantare att granska och kritiskt ifrågasätta denna maktkoncentration.
För är inte detta en del av en större diskussion? En diskussion om hur journalistiken ska förhålla sig till de sociala medierna som sådana? Istället för att vara ett alternativ till sociala medier kanske journalistiken ska vara dess granskare?
För mig som har daglig kontakt med bägge världar känns en sådan uppdelning mer logisk. Många särintressen försöker sig på att närma sig bloggare som om de vore just journalister, något som sällan ger några önskade resultat. Förhållningssätet måste vara ett annat.
Alla dessa social media naturals är intuitiva kommunikatörer, men i regel saknar de ju journalistisk kärnkompetens. De har inget intresse av att nyhetvärdera med hänsyn till allmänintresset, de har inget för att göra grundlig research eller att vårda sitt nätverk av källor. De är - med andra ord - inga journalister.
Men vilken journalist skulle då kunna gå i bräschen för denna utveckling? Med relevant erfarenhet från bland annat Internetworld och själv en intuitiv och respekterad kommunikatör i det sociala medielandskapet har Bisonfredrik en kompetens att göra just det - att ifrågasätta och att granska.
Jag tar gärna till överord och menar att detta kan vara nästa steg i de sociala mediernas evolution. Hittills har vi föundrats över kraften hos de sociala medierna som kanaler. Men om dessa medier tar steget till att bli en granskad statsmakt så tror jag att vi får en helt ny dimension av det offentliga samtalet.
Och, om det nu inte blir Bisonfredrik så blir det sannolikt någon annan. De traditionella medierna har visserligen redan fått upp intresset för de populäraste bloggarna, men var är kvalitetsjournalistiken? Bevakningen tycks ständigt landa på Blondinbella, Alex Schulman och Linda Rosing - hur sensationslystet är inte det?
Det närmaste vi har idag är kanske Niclas Strandhs och Sofia Mirjamsdotters projekt Same Same But Different. Här har den granskande makten en del att lära och jag tycker även att exemplet SSBD visar att du måste leva och andas sociala medier för att kunna tolka och granska dem.
Men jag tror vi är på väg dit. Jag ser ett samhälle där de idéhistoriska strömningarna samsas med folkets röster i realtid på ett sätt som förvandlar den kollektivistiska intelligensen (individerna) till en sund motvikt mot både den granskande (journalisterna) och den beslutande makten (politikerna).
Stora tankar en söndag förmiddag, jag vet. Men jäklar vad spännande, eller hur?
Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, bisonfredrik, bison, nikke lindqvist, hewal, journalistik, niclas strandh, sofia mirjamsdotter, annika lidne, makt, journalistisk granskning, blondinbella, alex schulman, linda rosing, same same but different.
Bli medlem i PR of Sweden!
{ 1 trackback }
{ 6 comments… read them below or add one }
har publicerat: En ny sorts granskande journalistik http://tinyurl.com/degmyx
This comment was originally posted on Twitter
Åh. Man bugar och tackar för det omdömet.
RT @DoktorSpinn: har publicerat: En ny sorts granskande journalistik http://tinyurl.com/degmyx
This comment was originally posted on Twitter
Men Alex, Isabella och Linda är ju själva kärnan i sociala medier. Liksom Marklund, Mankell och Grisham är det inom bokvärlden. De tilltalar massorna av människor. De är enkla att förstå sig på, sympatisera med eller inte tycka om. De är enkla att relatera till. Således väcker de stort intresse, och blir även knutpunkten dit vi alla återvänder för att referera då vi vill skapa en greppbar beståndsdel i vårt abstrakta babbel.
Bubblan är redan elitistisk och uteslutande. Liksom finlitteraturen, independent teatern och andra konstformer som befinner sig någonstans där resten inte riktigt vill eller kan vara. Inom konsten behövs dessa kufar som genom sin existens skapar motreaktioner som driver konsten framåt.
Sociala medier påverkas dock väldigt begränsat av tyckare och recensenter. Det är gruppen som bestämmer, de små och stora samhällena och grupperingarna. De sluter sig själva och öppnar sig för de lika. Jag pratar om facebooks Texas Holdem app, om Crescent communityt, om Social media luncher, om Jaiku, om Asmallworld, om Twitter. Ingen och alla sätter reglerna. Det är enklare att komma in i och lämna en grupp på Internet än vad det är i verkligheten. Annars är allt annat lika. Är man annorlunda stöts man ut, är man lika tas man emot. I somliga fall är det annorlunda så mycket bättre än det nuvarande att majoriteten väljer att göra det annorlunda normalt. Då sker en förändring där somliga tycker JA och andra tycker NEJ. En splittring sker, förvirring, gruppen är annorlunda och nya regler och normer skapas. Alla skapar vi i slutänden den verklighet och omgivning som vi trivs i, eller så går vi under.
Frågar jag min 15-årige lillebror vad som påverkat honom mest det senaste året svarar han troligtvis World of Warcraft. Frågar jag min flickvän svarar hon troligtvis inte World of Warcraft. Frågar jag min Mamma så svarar hon kommunen och frågar jag min chef så svarar hon konjunkturen.
Frågan ställs i ett givet forum genom en relation till en person som ger ett svar som är beroende av både frågeställning och det medie den ställs genom.
Hur som helst. En intressant diskussion, men troligtvis endast för oss som är intresserade av frågan. Ingen har tolkningsrätt förutom den som ansers sig ha rätt till tolkningsrätt etc. En rad moment 22-liknande, trädet faller i skogen analoga resonemang som alltid slutar i att jag skriver för långt för att någon ska orka läsa.
Tjing,
//Jesper
Ps. Is there any knowledge in the world which is so certain that no reasonable man can doubt it? ds.
“En intressant diskussion, men troligtvis endast för oss som är intresserade av frågan.”
Vass analys där, Jesper. Jag tror jag ska sova på den.
Exakt! Den är nog knivskarpare än vad den ser ut vid en första anblick :)