Doktor Spinn

Söndagsbloggar på café. Känner inte att jag är sugen på att skriva om PR, sociala medier, nyheter, inte ens om musik. Så jag funderar över att anta en bloggutmaning - trots att jag inte har blivit utmanad på sistone.

Därför smiter jag in hos mymlan (där finns alltid utmaningar!) och knycker en. En utmaning om kärlek.

1. Vad är kärlek?

Vad som är beror till stor del på val av perspektiv. Jag är frestad att säga pulserande signalsubstanser i hjärnan – och jag tror att det vore sant. Men det säger inte särskilt mycket om vad kärleken betyder för oss, vilket egentligen är det intressanta perspektivet.

Jag tror att kärlek är för människan vad tiden är för livet. Både kärlek och tid är för oss självklara mysterium som vi måste förhålla oss till: Vi kan förklara dem på vetenskaplig väg, men aldrig få dem förklarade. Därav känslan av mening och meningslöshet på samma gång.

2. Kan man vara lycklig utan kärlek?

Känslor är inte konstanter, som jag ser det. De är oregelbundna hormonella impulser som medvetandet gör sitt bästa för att kontrollera. Så självklart kan jag vara lycklig utan att vara kär – vid en given tidpunkt! På samma sätt kan jag också ibland vara kär utan att vara lycklig.

3. Kan man överhuvudtaget leva utan?

Även den som är kär lever utan kärlek – stundvis. På samma sätt tror jag att den som inte är kär stundtals känner kärlek till andra människor. På samma sätt är kärleken besvarad, ibland inte. Jag tror inte kärlek ska tolkas i binär form, helt enkelt.

Att aldrig någonsin känna kärlek till andra människor torde vara ett patologiskt tillstånd förbehållet psykopater.

4. Går det att älska en och samma människa genom hela livet?

Förälskelsen förblindar oss nog i viss utsträckning. När den lägger sig, när det hormonella vulkanutbrottet tyglats, vad finns då kvar? Enligt min mening är det först i denna stund vi kan urskilja kärleken från alla andra stormande känslor.

Kärlek tror jag kan vara livet ut – med förbehållet att kärlekens intensitet och styrka ständigt varierar. Detta innebär inte att all kärlek är livslång, bara att kärlek ibland håller i sig. Vissa växter blommar i evigheter, andra bara över en sommar.

Men förälskelsen då, kan den vara livet ut?

Jag tror inte det - och jag hoppas verkligen att jag har rätt! För mig är förälskelsen en fas av total självbekräftelse, en tid av spänning, upptäckarlust och tillfredsställelse. I förälskelsen blir jaget så uppfyllt att det berusar, det blir en själslig resa som inte går att företa på egen hand.

Det är ingen slump att vi när vi är förälskade känner oss bekräftade, vackra, starka – oövervinneliga. Förälskelsen är därför i grund och botten en egoistisk känsla. Men det är inte kärleken, kärleken är istället den raka motsatsen.

Kärleken är känslan av att hålla av någon mer än man håller av sig själv. Att vara villig att ge sitt liv, sitt allt för den man håller kär.

5. Kan man älska andra utan att älska sig själv?

En människa som föraktar sig själv kan absolut bli kär – men den kärleken blir då inte lika stark som hos en människa som älskar sig själv.

Men å andra sidan, människor som älskar sig själva är inte per automatik duktiga på kärlek; ju mer de älskar sig själva, desto starkare måste kärleken vara för att de ska kunna älska en annan människa mer än sig själva.

Den som kastas in i förälskelse tror jag därför älskar andra i samma ökande takt som de börjar älska sig själva.

6. Kan man ta emot kärlek från andra om man inte älskar sig själv?

Jag tror absolut att man tar emot kärlek från andra, jag tror till och med att man söker den typen av bekräftelse än mer aktivt när självkänslan är låg. Men jag tror inte att man kan tillgodogöra sig den kärleken, den fyller inga tomrum.

Jag använder gärna fin sand genom fingrarna som analogi:

Sand mellan fingrarna är en härlig känsla, men det är inget beständigt. Om du knyter handen runt de sandkorn du lyckas fånga försvinner den härliga känslan direkt. Så, vad gör du när du själv inte har någon sand kvar att strila?

Om du sticker in dina händer under andras för att - för en sekund eller två - frottera dina händer i deras härliga sandstrilar, ja då är du för evigt dömd att springa från person till person – du har då förlorat din bestämmanderätt över när du vill känna känslan av sand mellan dina fingrar.

Eller så ser du dig omkring efter någon som liksom du är redo att ta kontroll över situationen och tillsammans slår ni er ner på stranden. Bara genom att sätta sig ner upptäcker ni att det finns hur mycket sand som helst att strila genom varandras fingrar!

7. Är det möjligt att älska en person man inte träffat, men känner över internet?

Hur lätt till förälskelse någon har tror jag är högst individuellt. För min del är sannolikheten väldigt liten; jag attraheras av människor för deras hela jag, jag förtjusas sällan av de enskilda delar. Det är nog sällan en individs hela jag framträder på Internet – även om de sociala medierna har gjort det möjligt för oss att veckla ut fler sidor av oss själva än tidigare.

Av samma anledning har jag alltid svårt att förklara vad som är viktigast för mig hos det motsatta könet – det är ju en hel person jag förälskar mig, inte hennes ögon eller hennes humor. Till saken hör att jag gillar helheter, balans, komplexitet, mångsidighet, proportioner.

8. Är vi i väst för fixerade vid kärlek och förälskelse, eller kanske tvärtom - har vi för lite kärlek?

Nej, men däremot tycker jag att vi är för fixerade vid de institutioner som är kopplade till kärlek och förälskelse. Jag tror på tvåsamhet, men jag tycker inte att denna tvåsamhet nödvändigtvis måste vara kopplad till hur vi bor, hur vi lever, hur vi socialiserar, hur vi beskattas, hur vi uppfattas.

9. Kan man älska någon man inte tycker om?

Ja, eftersom känslor inte är konstanter. Vem har inte någon gång förälskat sig i en person som man egentligen inte tycker om? Och jag tror till och med att en del av oss utvecklingsfanatiker därute älskar våra fiender eftersom de driver oss vidare, de driver oss framåt.

10. Måste man älska sina barn/föräldrar?

Eftersom detta är en moralisk fråga blir det ett självklart nej. Inte för att jag är omoralisk, utan för att känslor inte kan framtvingas annat än med avancerade former av inbillning. Mitt (o)moraliska ställningstagande är därför att inbillning är tristare än att rata en och annan social konvention.

En förälder som inte älskar sitt barn är absolut en reell problematik som ska tas på största allvar, dock. Men trots det står jag fast vid mitt ställningstagande, för hur ska en relation någonsin utvecklas om den i grunden tillåts bygga på inbillade sociala konventioner?

11. Finns det människor som inte kan älska?

Nej, jag tror att alla har ett belöningscentrum i hjärnan. Däremot tror jag att det finns människor som är oförmögna att älska andra levande varelser, psykopater. Jag är säker på att psykopater älskar, säkert sig själva och säkert också vissa företeelser och vissa handlingar. Bara inte andra kännande varelser.

Jag skickar utmaningen vidare till Citykillen, PaljettenQ, love at first feel, inlindat, Kreativitet i kompott, Skrymta och Soffiproppan.

Andra bloggare om kärlek, mymlan, the real mymlan, utmaning

Bevaka nya kommentarer på denna postning via detta RSS-flöde eller via Bloggkoll.com. Nya blogginlägg publiceras även tillsammans med statusmeddelanden från Facebook i mikrobloggen Twitter. Dessa händelser publiceras även i Plaxo, en utförligare livsström med länktips från del.icio.us och Google Reader. För relevant trafik till din egen blogg kan du trackbacka denna postning.