Jag ägnar en halvtimme av lördagen åt att putsa mina skor. Jag sitter framför tv:n. Bilden flimrar, men ljudet, det har jag stängt av. Utan ljud, märker jag, framträder innehållet i ett annat sammanhang:
Jag ser hur Lasse Kronér och ett antal halvkändisar frenetiskt klappar takten till något. I deras blickar ser jag något fullkomligt, en sorts intensiv förnöjsamhet man bara kan se i ögonen på dem som har berusats av stunden i en orgie av självbekräftelse.
Studiopubliken klappar med, frenetiskt. Hypnotiskt. I deras ögon, där glittrar glädjen över att få vara inkluderad i ett sammanhang, ett sammanhang som de så hängivet och lyckligt applåderar i takt. Programmet tycks dem just i den stunden vara större än deras egna jag - och de älskar det! De älskar att hylla, de älskar att bli underhållna och varje klapptakt försätter dem djupare och djupare i denna euforiska trans.
Det är inte så svårt att förstå varför folkmassor låter sig duperas gång efter annan, hur de låter sig vallas som enfaldiga får genom världshistorien. För alla vill vi ju så gärna vara med. Vara med och klappa takt.
Tänk… tänk att allt blir så tydligt utan ljud.
Byrålistan
{ 4 comments… read them below or add one }
“…like being part of something that is bigger than yourself”
Det är en historiskt allmänmänsklig och samtidigt väldigt samtida analys du gör. Gemenskap har sökts i alla tider. Skrattretande patetiskt och självklart på samma gång att den idag söks efter i tv-studion.
Klappa i takt på uppmaning av Kronér, äta kanelbullar på kommando, det är samma sak. Påminner mig om födelsedagar när jag var liten och tvingades “Tacka tanten snällt för presenten!”. även presenten var fin, låten bra eller bullar gott, så får man kräkkänslor.
Johanna/motvalls käring
“People are sheep.”
Vad är det för fel på Lasse K o kanelbullar?
Ni har inte tänkt på att det faktiskt kan vara rätt mysigt att baka kanelbullar o klappa i takt ibland. Att ta sig tid o baka är rätt tillfredsställande.