Hoyles ambivalens
Gästbloggare Björn Wallin
retoriker och författare
En av 1900-talets mest framstående kosmologer, Sir Fred Hoyle, var på 1950-talet övertygad om att hela universum kryllade av liv. Han resonerade ungefär så här; antag att var tionde stjärna i vår vintergata har planeter och att var tionde planet har ett sådant klimat att liv kan existera där, och att slutligen på var tionde av dessa planeter liv verkligen uppstår.
I så fall måste det finnas liv på kanske en miljon eller fler planeter bara i vår galax, Vintergatan.
Idag menar Hoyle att vi förmodligen är ensamma i universum på grund av det osannolika i att levande organismer uppkommer ur död materia. Hoyle gjorde tillsammans med Chandra Wickramasinghe ett försök till uppskattning av hur stor sannolikheten var att en funktionell, ytterst primitiv cell skulle uppstå på grund av slumpmässiga kemiska reaktioner i en tänkt ursoppa, innehållande alla de för livet nödvändiga molekylerna.
Utifrån antagandet att ett visst antal enzym är nödvändiga för att även den allra enklaste cell skall kunna fungera, kom de fram till den oerhört lilla sannolikheten av 10 upphöjt till 40 000. Vad detta är för en siffra har jag ingen aning om förutom att siffror över 10 upphöjt till 50 antas inte utgöra någon chans alls.
Slutsatsen blev att även om hela universum hade varit fyllt av ursoppa, så hade ändå inte liv kunnat uppstå. Att då tro, så fort vi får reda på att det existerar en ny planet någonstans i vårt universum, att det skulle finnas mer liv än det vi ser omkring oss känns ganska naivit. Minst sagt. Å andra sidan är tron det sista som överger människan. Kanske är detta bara ett utslag för den moderna människans längtan efter Gud?
