Åh, vad jag är trött på bloggandet nu. Inte av någon särskild anledning, utan bara rent allmänt. Sedan jag började blogga för tre år sedan har dessutom mitt skönlitterära skrivande hamnat i skymundan. Det är ju så mycket enklare att sätta sig ned och skriva något lättsamt på bloggen istället!
Tröttheten slog ned över mig som en lavin, plötsligt och våldsamt. Det var när jag insåg att det fanns enkla sätt att publicera valda delar av bloggen som bok som jag förstod att något var fel. Jag tittade tillbaka på lite gamla inlägg och botaniserade bland dem:
En del inlägg är lite ironiskt dekadenta, andra är skitnödigt pretentiösa och de allra flesta är skapligt ointressanta för de allra flesta. Att publicera en roman är en livslång dröm, men inget av det jag har skrivit de senaste tre åren skulle duga ens som förströelse för arbetslösa eftermiddagar i soffan.
Missförstå mig inte. Det finns rätt många bloggar och jag tror säkert att min har haft ett existensberättigande - åtminstone emellanåt. Men det börjar kännas tomt att kommentera på sådant som trängt igenom det massiva mediebruset, det känns tomt att komma med PR-tips utan att någon har bett om dem.
Det har känts tomt att deklarera åsikter bara för att sedan lämna dem åt sitt öde i all sin tyngdlöset någonstans i ett ofantligt universum av digital information. Samtidigt har jag alltid tyckt att de som lägger ner sina bloggar är uslingar.
Jag vet hur det är att vara en skrivande människa: Emellanåt slår det tillbaka och man börjar ifrågasätta vad man egentligen håller på med. Ifrågasättandet får inte förväxlas med ett fåfängt sökande efter bekräftelse, utan bör snarare liknas vid att stanna upp för att kunna jämföra kartan med terrängen.
Men vad gör man när kartan är försvunnen? Den fanns ju där när du planerade kursen, när du packade din väska och framförallt fanns den där när du gav dig av. Hur kan den nu vara borta? Det viktiga är att fortsätta skriva, det är det enda jag vet. Dit skrivandet har tagit dig kan skrivandet också ta dig från.
Relaterade postningar
Taggar: bloggosfären, Sociala medier
“att … lämna [åsikter] åt sitt öde i all sin tyngdlöshet någonstans i ett ofantligt universum av digital information”
-najs! Metaforer om cyberrymden är sällsynta och denna var sällsynt poetisk, om jag får tycka. -Aj lajk, som Borat skulle säga.
Din slutpoäng får mig även att rysa till lite, tack för den :)
Tack mannen!